Top Kommentarer av Margit Bengtsson, f. Lundbeck    (Min faster.)
Sid   6 Lars Melin och Carolina Lundsten blir trolovade Sid 25   Det ljusnar
Sid   9 Det första hemmet Sid 26 Afsked av Föräldrahemmet
Sid 13 Bröllopet, Den lyckliga familjen Sid 27 Augusta gifter sig
Sid 16 Olyckorna börja Sid 30 Mathilda och Sofie i arbete i Stockholm
Sid 19 Enklingen Sid 34 Louice färdig lärarinna, trolovade Fredriks död
Sid 20 Det andra äktenskapet L Melin och A M Segelberg Sid 37 Anna Maria dör, Albertinas bröllop med Frans Oskar Lundbeck
Sid 24 Branden Sid 40 Louice och Alma och framtiden för alla döttrar
FAMILJEN MELINS LEFNADSÖDEN
En hvardagshistoria indelad i flera afdelningar och upptecknad af Louise Melin.
Renskriven av Alice Lundbeck.
Överförd till datorn i augusti 2007.
Sid  1 Stamfaderns anticidencia.
På 1840-talet lefde i Västerås en familj, hvilkens lefnadsöden äro så underliga och omväxlande, att de förtjäna att antecknas. De visa oss att ur vardagslifvets torra prosa kan frambringas en sann och lefvande roman.
Och för att börja med Hufvudpersonen så nämnes gubbe om femtio år. Hans fader hade varit torpare under det stora Herresätet Hjelmarsnäs, tillhörande en major Schantz och beläget i det vackra Nerike, ¼ mil från den staden Örebro.
Den lille Lars blef Moderlös vid 4 års ålder; men det dröjde ej länge förrän den lille fick styfmoder och hon var mot de små både god och öm.
Åren gingo framåt. Gossen visade håg och fallenhet för boken. Han kunde sitta högt uppe i björken vid stugdörren och läsa, ju högre han läste, desto bättre trodde han att Gud hörde honom. Emedan fattigmans barn den tiden ej ansågs behöfva läsa mer än katekesen (skrifva och räkna kom aldrig i fråga) så sattes snart lille Lars till Vallgosse. Herdelifvet har även sina behag, så tyckte vår hjelte. Af fåglarna lärde han sig musik, af pilpipan gjorde han sig flöjter och härmade fåglarnas sånger. Om vintern täljde han sig nialiner och skulle ovillkorligen lära sig musik, men huru skulle det gå till då medel saknades till det nödvändigaste.
En dag gick han beslutsamt upp till Inspektoren på gården och frågade om det fanns någon plats, som kunde passa honom. Han var nu 11 år. I sanniing en späd ålder att förtjena sitt bröd. Inspektorn såg på honom och fann behag uti hans ärliga blå ögon och lofvade att tala vid Majoren. Full av väntan och hopp afbidade han tiden då han fick gå och afhämta svar.
Han blev antagen som springgosse och snart förvärfvade han sig allas tillgifvenhet.
Sid  2 Då han varit der i tre år tyckte den vetgirige gossen att han ville bli någonting annat än springgosse eller betjent, nej det hade han inte lust med i längden.
Iklädd ljusblå frack med blanka knappar, grön skinnkaskett på hufvudet och 2 Riksdaler banko på fickan vandrade vår Lars till den stora staden Örebro för att söka plats.
Öfverallt frågades: "Kan du räkna och skrifva?" – Nej, måste han svara, och det smärtade honom obeskrifligt. Detta måste han lära, kosta vad det kosta ville. På Landsvägen hade han hittat ett par skospännen af silfver. Hos en Guldsmed visade han dem och denne, som visste egarens namn, skaffade honom hederlig hittelön. Nu var han rik – kunde köpa sig skrifmaterialier samt en förskrift. En gammal enka, som han bodde hos för tillfället, hade en son, som på lediga stunder undervisade honom i den ädla skrifkonsten.
Något yrke ville han nödvändigt lära, men visade en afgjord antipati för skräddarens och skomakarens. Nej något stort skulle han bli. Så en vacker dag kom han in uti en smedja. Arbetarnas muntra sång behagade honom och han såg de Herkuliska männen svänga sina släggor med friska tag. Hans beslut var fattadt. Genast vände han sig till en af dem och frågade efter "Mäster". Han blef visad till en gubbe med glasögon på näsan och med ett morskt skinande ansigte, och som endast gick och såg på. Han var gammal och förmögen, arbetade numera ej med själv, men hade ändå uppsigt öfver det hela. Han betraktade vår hjälte från topp till tå, tycktes nöjd, ansåg visserligen att han var väl ung, men sade ändå: !Är det ditt allvar att du vill bli en dugtig smed, så är du välkommen i morgon dag. Förskinn och träskor får du af mig och låt se att du brukar dem som en karl."
Hvem var gladare än den unge gossen då han kom hem till madamen och talade om att han hade plats. Gumman kände mästaren och började förbereda den nye lärlingen på Gubbens små egenheter och små svagheter.
Han var en ganska sträng hushållare. Hade aldrig vågat gifta sig af fruktan för för stora utgifter utan bestod sig med en gammal hushållerska, lika snål och girig som han själv.
Sid  3 Ibland då han var på det svåra lynnet brukade han säga att det var öfverflöd att bena sillen, ty i Hans ungdom var sillen så dyr, att de fingo vara fyra personer om ett sillhufvud. Men så strax därpå sade han att sillen icke då kostade mer än 4 skilling tunnan. Då skrattades naturligtvis i smyg, ty gubben var älskad av sina Pojkar, som han kallade dem om de voro aldrig så gamla.
Fyra år hade Lars beräknat som lärotid. Dessa gingo som en dans.
Han växte upp, blev lång och ståtlig, stark och axelbred samt dertill ganska vacker. Brunt hår, hög panna, blå ögon och en något böjd näsa samt en mun, kring vilken ständigt ett skälmaktigt leende spelade. Alla unga flickor i grannskapet sågo med förtjusning på Lekbergs Lars, men han var för dem både döf och blind. Han bara tänkte på huru han skulle förtjäna så mycket att han kunde resa hem till sina föräldrar och helsa på samt bereda dem någon liten glädje.
På dessa fyra år hade Lars ej varit hem en enda gång, oaktat endast tvenne mil skiljde honom från hemmet. Men nu till jul skulle han öfverraska dem. Den ljusblå fracken var nu ersatt och utbytt mot en ny rock af kläde. Han förtjänade bra med drickspengar och dessutom vann han mycket på att om vinterkvällarna vid brasan laga kamraternas såväl strumpor som andra klädespersedlar. Dertill var han sparsam och ordentlig. Sin sparbössa hade han uti smedjan i en ihålig stock invid ässjan, som ingen annan än han visste utaf. Julafton öppnade han den, och den befans innehålla 26 Riksdaler oh 18 skilling.
Nu ville han nödvändigt hem och helsa på sina Föräldrar och syskon, men hvad skulle han hitta på att köpa åt dem? Caffe var något sällsynt den tiden, alltså köpte han 1 skålpund kaffe och d:o socker åt sin Mor samt en vacker söndagshalsduk. Sedan försåg han sin faders tobaksförråd med en kardus Gefle vapen. Litet smått åt de andra, syskonen fick ej förglömmas. Bröderna fingo skrifdon. Systrarna docka och förkläden, namnam mm. Så utrustad anträdde han färden till hemmet.
Sid  4 Major Schantz´ kusk, som för tillfället var i staden, erbjöd honom plats i sin släde, och så bar det af genom gamla bekanta nejder. Vädret var vackert, ett klingande före och Decembersolen spred sitt milda sken öfver de med snö och is betäckta fälten.
Lars Melin (detta tillnamn tog han sig efter socknen där han var född, Stora Mellösa) kände sig så glad, så lycklig som en fågel i fria luften, dertill så stolt. Ack, vid tjugu år ler verlden emot oss, inga felslagna förhoppningar hafva ännu gäckat våra ungdomsdrömmar. Ännu hade han endast sett verldens och människans goda sidor. Han sysselsatte sig nu endast med tanken huru glada de hemmavarande skulle bli. Om de kände igen honom etc.
Snart voro de vid den gamla bekanta grinden. Der hoppade han ur släden och stod nu vid sina önskningars mål. – Hemmets härd.
Först stannade han en stund utanför stugan. En mängd minnen rullades upp här för hans inre syn. Han kom ihåg sin Moder, huru hon denna afton alltid satte ut en kärfve korn åt sparfvarna. Alldeles som i forna dagar satt nu kärfven där på sin stång. Julbrasan sprakade från spiseln och spred sitt sken öfver hela stugan. Denna afton restes veden i spiseln, de bästa björkvedsträden hade enkom blifvit sparade för denna kväll. Gamla Far satt med Psalmboken i hand och skulle just till att uppstämma en Julpsalm då dörren öppnades och Sonen, den efterlängtade käre Sonen, kastade sig i hans armar. Nu kom turen till Mor och Syskon. Alla jublade. Svårt att säga hvem som var gladast. Nu dukades julbordet. Fisk, gröt, fint bröd, hemmabryggt öl saknades inte heller. Och under detta låga tak firades en glädjehögtid utan prål men med en sann glädje och måhända ädlare känslor än uti de rikes och förnämas salar.
Innan de små somnade erhöll hvaren af dem sina presenter, och glädjen stod högt i tak.
Sid  5 Nu sov Lars åter under sina fäders tak och var så lugn och lycklig som endast den kan vara, som eger ett gott samvete och ett skuldfritt hjerta. Klockan fyra begåvo sig alla utom farmor och de minsta barnen till julottan. Allt andades Frid. "Guds Frid" helsade de hvarandra, och ett sken av facklor, uppburna av ungdomar, upplyste den mörka i sig själf så lysande morgonstunden.
Efter Gudstjenstens slut omringades vår hjelte af gamla bekanta, lek- och skolkamrater, läskamrater såväl gossar som flickor, de sistnämnda hviskade sinsemellan "så fin han är, så bra han ser ut osv, osv." Emellertid skiljdes snart den unga skaran och hvar och en gingo hem till sitt.
Julhelgen tillbringades i stilla frid inom det lilla hemmet. De andra dagarna i veckan gjordes visiter, först och främst hos Majoren, som med glädje såg den lille springgossen förvandlad till en lång och smärt yngling, som hade något så manligt och fast i sitt utseende. Sedan gjordes besök hos grannarna och först på Nyåret återvände den unge mannen till staden och började sitt arbete.
Trettondagen blef han bjuden på en liten tillställning i grannskapet. Det var en mängd ungdom som skulle roa sig med lekar och dans. Aldrig hade han haft ett sådant nöje. Det slutade ej förrän efter midnatt, och ändå kunde han inte somna, då han kom hem. Hvad var det väl som upptog hans tankar? Hvad eller hvem var det som sväfvade för hans syn och som gjorde att den eljest så glade ynglingen blev så tyst och sluten?
Jo, han hade sett en flicka, som var vacker som en dag, god och vänlig och dertill fin och välväxt och som dansade som en ängel, och han hade märkt att hon gerna dansade med honom. Detta gjorde på den blyge oerfarne ynglingen ett outplånligt intryck. Hittills hade hans hjerta varit främmande för alla känslor av nämnd art, nu upplågade de på en gång, och snart stod hans hjerta i brand af dem med glödande kärlek.
Hon eller ingen skall jag ha, tänkte han. Nu gällde det att snart återse henne och få förklara sig, ty det låg ingalunda i hans smak att gå och snoka i ovisshet. Men huru skulle han träffa henne?
Sid  6 Döm nu om hans glädje då han efter någon tid blef bjuden på ett bröllop och där sammanträffade helt oförmodat med den han af hela sin själ älskade. Glädjen var ömsesidig. Den skälmaktige Guden hade smugit sig en lönnväg till deras hjärtan. Hon var dotter till en Enka efter en skepparålderman i Örebro. Enda barnet, och hade fått en efter den tidens sed god uppfostran. Hon lärde sig tidigt läsa och i skolan inhämtade hon snart färdighet i allehanda kvinnoslöjder, hvilka på den tiden ansågs som det allra nödvändigaste. Hennes nöjen bestod uti att läsa någon god bok samt en och annan gång bevista en bal. Hennes bekantskaper var ej många. Väl voro många, som tyckte om flickan, ty hon hade ett mildt och behagligt väsen, men modern deremot var sträf och hård. Ombytlig var hon dock, ty ibland var hon den kärleksrikaste och ömmaste mor man kan tänka sig. Hennes sorger hafva nog bidragit mycket till hennes ojämna lynne. Tidigt genom döden beröfvad en älskad make, lefde hon nu endast för sin Carolina, den hon afgudade.
Då flickan var 16 år började hon inse att hon borde ut och se sig omkring litet i verlden. Hon fick genom sin lärarinna plats dels som Kammarjungfru dels som sällskap hos en grefvinna Horn. Denna befattning skulle hon tillträda på våren 1832. Det var på vintern samma år våra unga tu blefvo bekanta. Det var således nödvändigt att snart skaffa sig visshet om han hade något att hoppas, tänkte Lars.
På det omtalade bröllopet yppade sig ett passande tillfälle. Då de voro lemnade åt sig sjelfva gick han rakt på saken, friade, fick ja, och det lyckliga förbundet stadfestes af modern, som nog förstås velat ha en bättre måg. Men då Carolina sade sig ej vilja ha någon annan, så måste Gumman gifva med sig. Men i avseende till deras ungdom, skulle de vänta några år med giftermålet. Innan dess skulle Han bli sin egen osv, osv.
Fullt förlitande sig på hvarandra åtskiljdes de efter att hafva lofvat hvarandra Evig trohet och beseglat förbundet med en lång, varm kyss; den första och rena Kärlekens, för att inte träffas på en obestämd tid.
Sid  7 Den lycklige fästmannen hade sökt och erhållit plats såsom verkgesäll uti Västerås, dit han nu reste. Carolina reste äfven med sin Grefvinna till brunnar och bad. Hennes mor bodde kvar i Örebro och lefde på sina räntor. De unga skrefvo ofta till hvarandra och inte de mest lysande anbud kunde förmå henne att bryta sitt löfte, och samma fasthet i karaktären hade äfven Han. Han kunde inte fatta hur man kan öfverge den man älskat en gång. Han hade ej förlorat sin tro, sin fromhet och sin dygd.
Hans nuvarande mästares fru var en annan Potifars hustru. Hon sökte flera gånger att locka den oskyldige Josef i sina skickligt utlagda snaror, men han gick oskadd genom dessa utkastade eldbränder med tanken på den han älskade. För henne lefde han, för hennes ernående en gång arbetade han.
Hofslagare J. Öberg i Vesterås var nu en gammal man. Gift för tredje gången med en flicka från Bergslagen. Gubben hade sina egenheter, men hans kära hälft var en sinnad att öfverse och förlåta, utan ju mer de kunde förstoras desto bättre. Gubben var enfaldig. Hon deremot slug och slipad, s´å att hon gjorde skäl för namnet "Skinnbergs-knifven". Hon var nämligen från nämnda socken, och det uppkom icke sällan strider der i huset. De voro mycket välbergade och egde en liten gård i närheten af stadens östra tull. Som gubben var gammal och den unge smeden Melin skicklig i yrket, uppblomstrade snart den gamla affären och det blef lif och lust i smedjan.
Så fortgingo 2 år. Här liksom i Örebro tillvann sig vår unge vän allas förtroende. Denna tid bestod sig Vesterås tvenne Hofslagare, men den ene af dem, vid namn Bodin, dog de sista dagarna av 1834. Begrafdes Nyårsdagen 1835, och på hans begrafningsdag öfvertalade Borgmästare och Rådmän den unge att öfvertaga Bodins smedja som den stod. Men han tänkte på sin Principal, huru ensam han skulle bli etc. Men då Gubben Öberg sade: "Lycka till Herrn. Herrn är ung och går in i verlden, jag är gammal och går snart all verldens väg. Nog reder jag mig. Tack för vad Herrn gjort för mig."
Då var han ej sen att taga anbudet och den 2 januari 1835 öppnade han egen smedja.
Sid  8 Det gick som han förmodade. Han fick sin forna mästares kunder och vann snart allas förtroende samt ansågs som den förnämste inom det värda smedsyrket. Flera unga män, handtverkare de flesta, knöto med honom den trofastaste vänskap, som varade till lifvets slut. Den tiden var ej flärden och lättsinne uppgånget i så hög grad som nu. Det är verkligen sorgligt att erkänna, men det är tyvärr sanning att nu för tiden finns knappast någon enda som med skicklighet i yrket förenar en fast karaktär och redliga tankesätt. Nej, Högfärd och Dumdryghet hos en del, Slöseri och Lättja hos ännu flera och hvad Heder och Dygd beträffar, tro de ej derpå. Gudsfruktan skratta de åt och olyckliga äktenskap och konkurser höra till ordningen för dagen.
Men vi återvända från dessa sorgliga betraktelser till den tid då vår nye mästare satte, som man säger, "fötterna under eget bord".
Det blev först nödvändigt att skrifva till sin fästmö och blifvande svärmoder om den förändring sakerna tagit och med önskan att den sistnämnda ville komma till honom i Vesterås och sköta om hans lilla hushåll, ty främling som han var, hade han ej några funtimmersbekanta, och han ville inte till hvem som helst anförtro sitt lilla nya,men anspråkslösa men ganska trefliga bo. Något giftermål kunde de ej tänka på ännu, förrän han fick se huru affärerna skulle gå och han fick iordning till sin lilla Carolinas mottagande. Om också hjertat hade påyrkat skyndsamhet, så fick ändå förnuftet råda öfver känslan.
Med omgående Post erhöll han svar från sin svärmoder att hon hade intet emot att komma till honom, isynnerhet som hon nu var så ensam efter sin dotters afresa, och han kunde få möta henne i slutet af följande månad.
De unga skrefvo ofta till hvarandra.
Sid  9 Det första Hemmet.
Smedsbo var namnet på den lilla lägenhet, som nu öfvertogs av vår hjelte. Den innehöll två små rum och kök samt en liten vindskammare ofvanpå, där lärogossarna bodde, samt en smedja, af ålder nästan förfallen. Den blev snart iordningställd och rummen nytapetserade, och en afton i februari anlände den efterlängtade hushållerskan. Välkomnad och omfamnad avf sin blifvande svärson inträdde hon i de små nätta rummen och gjorde sig snart hemmastadd uti kök och skafferi mm. Hon gjorde allt för att få det så trefligt som möjligt. Det var ju hennes älskade barns hem, som hon nu först skulle ordna.
Allt gick bra en lång tid. Lyckan tycktes le emot nybörjaren och han emotsåg en glad framtid, då han plötsligt insjuknade uti en svår nerffeber, som hotade att sluta hans lif. Länge sväfvade han mellan Lif och Död, men lifvet segrade, och han uppstod efter elva veckors tid från sjuksängen. Hans krafter voro mycket nedsatta och gamla Mor trodde att hennes förhoppningar skule gå om intet.
För att inte oroa den unga flickan, hade man ej velat skrifva sanna förhållandet, men hon anade det värsta då hon ej erhöll bref från hans egen hand. Hon led vid tanken på att vara så långt skild från honom och ej veta huru det var med honom, men var tillika glad att han var under hennes moders vård.
Han yrade förfärligt och allt hopp var nästan ute – då sjukdomen plötsligen förändrades. Krisen var öfver och Doktorn förklarade att all fara var öfverstånden. Hvem var gladare än hans vårdarinna och öfriga vänner, som ständigt vakat vid hans säng, och slutligen den unga Carolina, då hon en dag erhöll brev med den kära handstilen.
Sid 10 Då han blev riktigt frisk, omtalade han att han under sin sjukdom haft en så märkvärdig dröm, och hans fantasi var så stark, att han trodde bestämdt att allt, som han sett och hört i drömmen var sant. Ibland annat tyckte han att en man hade sagt till honom att han skulle köpa egen gård, samt bestämt köpeskilling och sagt tillika, att han vid denna gård skulle gräfva en brunn mm. Detta hände äfven flera år derefter, som vi snart skola få se. Samme man hade äfven lagt en stege på hans bröst och sagt: "Inte dör du denna gång, men då du fyller 47 år, då dör du."
Denna dröm stod i hans minne ständigt, och han kunde ej lösslita sig derifrån. Han räknade huru många år han hade att lefva, och från 24 till 47 tyckte han ännu vara lång tid.
Som krafterna ännu ej voro starka nog till arbete, så beslöt han företaga sig en resa till Nerike för att helsa på sina Föräldrar. Men resans främsta syftemål var att stanna några dagar vid det ståtliga Falkenå, der det Grefliga herrskapet Horn då vistades och följaktligen äfven hans älskade Carolina. En morgon satt den unga flickan och sydde. Fönstret stod öppet och Augustisolen höjde sig allt mer och mer. Den unga flickan sprang hastigt upp. Hon hade hört välbekanta steg. Dörren öppnades och snart flögo de i hvarandras armar.
Han hade anländt föregående afton, men ville ej gifva sig till känna före morgonen derpå. De hade förändrats mycket. Båda två på dessa tre år de varit åtskiljda. Hon hade vuxit till sig, blifvit mer utbildad och stod nu i fulla blomman af ungdom och skönhet. Han hade ej den ungdomliga friska hyn som förr och sjukdomen hade betydligt medtagit hans kraft och spänstighet, men i själ och hjärta voro de lika, lika ömma och trofasta.
Hon bjöd honom taga plats i den lilla soffan i hennes rum, de unga hade god tid på sig att prata med hvarandra, ty Carolinas tjenstgöring började ej förrän kl. 7 och ännu var klockan ej mer än 6. De intogo sitt kaffe gemensamt och det förvånade icke i ringa grad de öfriga Domestikerna, i synnerhet betjänterna, som sågo med afvundsamma blickar huru de arm i arm promenerade i den vackra trädgården. De hade nämligen hört att Carolinas fästman var smed, och det tyckte de var något så groft, att de inte kunde fatta huru en så fin flicka ville hafva en sådan.
Sid 11 Han meddelade henne nu sina planer för framtiden. Om ett år hoppades han att han skulle kunna hemföra sin älskade som brud. De voro så lyckliga vid tanken på att få ett eget hem och ständigt få vara i hvarandras närhet. Nu måste de åtskiljas på ett par timmar, emedan hennes tjänstgöring började. Den unge Melin hade tagit in hos trädgårdsmästaren och blef der bjuden på frukost.
Det första den unga flickan gjorde när hon kom in till sin matmor var att omtala att hennes fästman var kommen dit och att han sagt att de skulle gifta sig om ett år, mm. Grefvinna själv ännu helt ung, hade blifvit tvingad af sina föräldrar att gifta sig med en man, den hon afskydde, men som han var ofantligt rik och hon fattig, så hade hon intet annat val än att uppoffra sig för faderns vilja. Och för att rädda sin far från undergång, gaf hon med blödande hjärta sin hand åt den rike, Grefve Horn till Falkenå.
Som deras äktenskap var barnlöst och ej vidare så lyckligt, fästade hon sig mycket vid denna unga flicka, så att hon med verklig sorg tänkte sig den dagen då de skulle skiljas. Hon ville gifva henne en präktig utstyrsel och tillade, att hon ville att deras bröllop skulle firas på herrgården, ett anbud som de unga med djupaste tacksamhet antogo naturligtvis. Grefven var bortrest för tillfället. Grefvinnan tyckte mycket om den blifvande äkta mannen och talade länge och hjärtligt med honom samt bad honom stanna en dag till, längre än han ämnat, men slutligen måste han dock resa, och nu åtskiljdes de unga för andra gången. Nu när vi träffas härnäst, skola vi aldrig åtskiljas förrän döden skiljer oss åt, sade de vid afskedet till hvarandra. Och efter åtskilliga kyssar och omfamningar steg den lycklige fästmannen upp i sitt åkdon.
Denna gång blef ej beöket så långt i föräldrahemmet. Helt andra tankar än vid första besöket upptogo nu hans sinne. Han gaf dem nu alla del af sina planer, samt att han ämnade gifta sig! Då slogo de gamla ihop sina händer af förtjusning och förvåning samt tillönskade honom all möjlig lycka och välsignelse.
Sid 12 Efter åtskilliga uträttningar i Örebro för sin Svärmoders räkning anträdde han nu resan till sitt hem. Den tiden fanns ej som nu järnväg mellan Örebro och Köping, utan på en s.k. "Rapphöna" skakade han den långa vägen. Lycka var att vår hjelte hade så många ljufva minnen att tänka på, eljest hade allt resan varit alltför besvärlig.
Äntligen var han hemma i Vesterås igen. Allt hade gått sin jemna gång under hans bortovaro. En skicklig arbetare hade skött kunderna, men Gumman hade tyckt att det var förfärligt långsamt efter honom. Nu emottog hon hjärtliga hälsningar från sin dotter och öfvriga bekanta från Örebro. Så snart den unge Melin blef litet hemmastadd och i ordning igen, började arbetet med fördubblad fart.
Han hoppades att snart få gå sin lyckotid till mötes.
Så förflöt ett år.
Sid 13 Bröllopet. Den lyckliga familjen.
Allt var iordningställt. Grefvinnan hade med egen hand fäst myrtenkronan på den unga brudens hufvud, och efter en hjärtlig omfamning infördes hon nu genom den ena af de stora dubbeldörrarna till salongen, där hennes brudgum på samma gång inträdde från motsatta sidan. Idel "Ståndspersoner" voro närvarande, emedan ingen af de ungas slägtingar eller bekanta hade infunnit sig i anseende till den långa vägen. Icke en gång brudens moder hade kunnat öfvertalas att resa dit, ty hon trodde det skulle bli så stelt och förnämt, och så är allt förhållandet på en del bröllop. Hon var således hemma och väntade med otålighet dagen då hon skulle få mottaga sina älsklingar.
Dagen efter bröllopet reste de nygifta. Carolina tog ett rörande farväl af sin grefvinna, som upprigtigt saknade henne. Grefven var mycket nådig och alla tjenarna gräto vid afskedet.
Stolt och glad hemförde nu den lycklige unge mannen sin lilla hustru, som öfverlycklig att finna sin moder vid blomstrande helsa, steg in i sitt nya hem. Och dessa trenne människor, som nu sutto i den lilla trefliga kammaren och pratade förtroligt, hade för intet i världen velat bortbyta sin lott mot de rikas och förnämas.
Ingen tjänarinna bestodo de sig, utan skötte sjelfva det lilla hushållet. De yttre affärerna gingo förträffligt. Det svåraste var för vår nye mästare att föra böckerna. Men han hade på ett stans handelskontor sett huru de voro linierade. Strax skaffade han sig dylika, tog en gammal renskrifvare som undervisade sig i början, och så var den saken hjelpt.
Efter ett års lyckligt äktenskap ökades familjen med en ny medlem, en liten flicka, som i dopet blef kallad Augusta. Omöjligt att beskrifva de unga föräldrarnas glädje då de sutto vid sitt barns vagga och såg hur det växte upp och blef ett gott och snällt barn. Mormor afgudade sin lilla dotterdotter och lärde henne framjollra små böner och knäppa tillsammans sin små händer om aftonen när hon gick till sängs.
Sid 14 Nu inträffade Omständigheter att Gumman ej fick upp sina hyror från Örebro och ville bli befriad från besväret med sin gård mm. Därför reste hon dit en dag på våren, sålde gården och gaf dessa penningar åt sin måg, som för dem köpte en gård – densamma som han fått anvisning på i drämmen, och inrättade där en smedja, stor och rymlig. Boningsrummen 1 tr. upp, tre till antalet. Allt ställdes i ordning på sommaren. Första oktober flyttade den lilla familjen in uti egen bostad. Det var också hög tid att bli hemmastadda och i ordning, ty den 14.4 samma månad föddes den andra dottern, som blef kallad Mathilda.
Den då två år gamla Augusta undrade väl huru det kom till att mamma nu bara tyckte om det nya barnet, men mormor ersatte alltid hennes plats. Då den lilla Mathilda började kunna gå och tala, blef de en stor glädje för den äldre systern. Föräldrarna voro förtjusta då de sågo sina små älsklingar dansa och leka tillsammans eller sitta på Fadrens knä och rida ranka eller sitta tysta på en pall vid Mormors fötter och höra berättelser och sagor eller då deras lilla Mamma sjöng för dem en vacker visa.
En mycket kall vinterdag öppnades köksdörren och en liten dalkulla inträdde. Hon kunde vara omkring 12 år. De båda små flickorna lekte i köket, och då de fingo se den främmande flickan och hörde att hon var hungrig och att hon inga föräldrar hade, bådo de att hon skulle få stanna hos dem. Mormor rådfrågades, och hon fick stanna hos dem som ett litet biträde. Det var den första tjänarinna som fick tillträde till den lilla lyckliga familjen. Hon lämnade den ej heller förrän vid 22 års ålder, alltjämt ihågkommande sitt husbondsfolks godhet mot henne.
Välståndet växte småningom. Arbetsförtjensterna voro den tiden bättre än nu. I smedjan arbetade fyra personer hurtigt från morgon till kväll, och efter slutat arbete begåfvo de båda Makarna sig up på en promenad om sommaren. Om vintern bestod deras nöje uti att leka med sina barn. Fadern dansade med dem och Modern sjön. Några bjudningar gjorde de aldrig, ej heller gingo de på några visiter, ty det var ej i någon deras smak, utan de lefde så möjda och lyckliga. De sade många, många gånger att de frugtade att deras lycka ej skulle bli långvarit, och det dröjde ej många år förrän deras aningar slog in, men hittills hade hvarken sjukdom eller ekonomiska bekymmer inträdt.
Sid 15 De små flickorna voro mycket olika hvarandra. Den äldsta hade mörkt hår, mörkblå ögon och ett stilla, allvarligt sätt. Den yngre hade ljust, nästan gullgult hår, ljusblå milda ögon, och va quick och liflig. Hon gret ofta då den äldre systern inte fann behag i leken utan satte sig och hörde sagor om förtrollade prinsar och prinsessor.
Snart fingo de en liten syster till. Huru täflade de ej att bevisa den lilla nyfödda sin välvilja. Båda skulle de vagga henne, båda ville de bära henne till moderns stora ångest att de skulle tappa henne i golfvet, men de buro hene så försigtigt och triumferade öfver att hafva varit så starka. Den tredje lillas utseende var ett mellanting mellan de båda andra systrarnas. Hon var hvarken så mörk som den äldsta eller så ljus som den andra. Hon var ett älskligt barn, hvarken liflig eller lugn till ytterlighet, fogade sig måttligt efter de andras vilja och var som en försoningens engel mellan de båda andra då de gnabbades, som barn pläga. Men den lilla Sophie kunde de aldrig bli ond på.
Pappa, Mamma, Mormor, Dalkullan och Anna voro deras talämnen och sysselsättning. Inga sorger störde denna älskliga treväpplings glädje. Föräldrarna älskade sina barn lika högt, men mormoderns ömhet flyttades alltid till den sistfödda. Sophie blef alltså hennes gunstling till en fjärde dotter såg dagen.
Sid 16 Olyckorna börja.
1842 en kall och stormig Februarikväll. Från denna dag såg det ut som om lycka, glädje, ja allt försvunnit från det förr så lyckliga och kärleksfulla hemmet. Med förtjusning mottog fadern den späda dottern, ehuru inom sig önskade att det varit en son, men tröstande sig med att det ena är lika bra som det andra. Han sade: "Gud vare lofvad. Ju fler barn, dess fler Fader Vår, desto större välsignerlser." Den unga modern var själf sitt barns amma, ännu ej riktigt frisk, då barnet en afton fick ryckningar och man trodde hvarje minut att dess späda lif skulle utslocknas.
Stadens mest skicklinga Barnmorska, en Mamsell Jägerström efterskickades, och hon förklarade att barnet efter några ögonblick vore dödt, och att föräldrarna aldrig fingo Guds nåd, som inte hade låtit döpa barnet, och svor och rasade som en furie i kvinnoskepnad. De båda kvinnorna voro utom sig av förtviflan, då den intet anande mannen hemkom från staden, där han varit sedan middagen. Hans första blick föll på barnet, sedan på hustrun, hvilken blek som en bildstod stirrade på honom och sade:
"Tror du att vi blifva saliga?"
"Hvad säger du? I Himlens namn, hvad betyder detta? Hvarför betviflar du detta just nu?"
"Jo, Mamsell Jägerström har sagt, att vi inte får Guds nåd för att barnet dör utan dop."
"Jaså, ja jag skall säga henne, att om hon inte tiger utan pratar dylika galenskaper med en svag kvinna, så skall min hand tvinga henne dertill. Seså min lilla gumma, var nu inte ledsen längre. Gud har hört vår bön och ser du inte att det blir lugnare, du skall få se att barnet blir bättre blott du själv blir lugn."
Och barnet slog verkligen upp sina ögon och återfick sin sans och stillhet. Men med den arma modern var det tvärtom. Hela natten yrade hon. Den gamla mamsellens ord ljödo oupphörligt i henes öron.
Sid 17 Förgäfves uppbjödo både Maken och Modern all sin förmåga att lugna henne, hon endast längtade till den dagen då barndopet skulle försiggå. Eljest hade man ämnat dröja ett par veckor, så att Kyrkotagningen skulle få ske på samma gång, men nu skulle det ske genast. Själf sprang hon upp på vinden, där kläder suttit till torkning, bar dessa kalla plagg mot sitt varma bröst, gaf sig icke tid att känna huru illa det bekom henne, förr än aftonen af döpelsedagen, då alla gästerna aflägsnat sig och makarna befunno sig ensamma med sina barn. Mannen hade nog under dagens lopp gifvit akt på sin hustrus oroliga blick men tillskrifvit detta den ifver, med hvilken hon påyrkade att allt skulle bli i ordning till den heliga akten. Men på aftonen då allt var stilla, satte han sig, fattade sin hustrus hand och sade:
"Nu är du väl lugn och glad att detta är gjort?"
"Ja, nog är jag det. Men jag mår så illa. Jag har så ondt i hufvudet. Det svindlar för mina ögon. Jag har ondt just här."
Hon förde handen till hjessan. Mjölken hade förorsakat stockning, stigit upp i hjernan och förorsakat sinnesrubbning.
Det blef alltså följden av en obildad, känslolös kvinnas häftiga utbrott, hvilket borde straffas med lagens rättvisa, men som tyvärr får passera dagligen. Länge lefde detta "troll" som jag kallade henne, till skräck för alla som behöfde hennes hjälp.
Länge sväfvade den unga modern mellan lif och död men genom Gud och skickliga läkare, fick hon lämna sängen och en tid av sex månader förflöt lugnt och stilla, då det minsta barnet efter en kort sjukdom dog, och därefter var allt hopp ute med modern. Hon förföll i sitt förra svårmod.
De reste till hufvudstaden för att hos de bästa läkare söka om det fanns någon bot, men förgäfves. Utom sig af förtviflan förde den olycklige mannen sin hustru hem – der de varit så lyckliga och upplefvat så många fridfulla år. Barnen samt Mormodern kom dem till mötes. Huru smärtsamt var det ej för dem alla att se huru den förr så glada och lyckliga modern vara så förändrad.
Sid 18 Några veckor därefter nedlades hon på sjukbädden. Den strängaste vaksamhet måste iakttagas, emedan hennes tal gick ut på att hon vilje följa sitt barn. Natt och dag vakades i flera veckors tid. Ingen bättring stod att finna. Fåfängt är att försöka beskrifva den bestörtning, som intog dem alla, då de en morgon fann sängen tom. En lejd sjuksköterska hade den natten vård om den sjuka, och hon hade somnat, och med en styrka, som är så vanlig hos alla sinnessvaga personer, smyger hon sig ut. Ingen hör eller märker någonting, de voro alla så uttröttade, förrän på morgonen. Den förut så olycklige mannen blef nu alldeles förtviflad. Hvad skulle han göra? Hvad skulle han taga sig till? Hvar söka henne? Hela gården genomsöktes. Ingenstädes stod hon att finna. Folk tillkallades. Alla sökte. Slutligen vid middagstiden funno de den olyckliga liggande död vid stranden af en liten bäck, som flyter genom några ängar strax utom staden.
Man frugtade att den arme Maken och fadern skulle dela sin hustrus öde. Han led så outsägligt att det är omöjligt försöka beskrifva det. Men med sitt aldrig sviktande hopp till Gud, sin förtröstan till Honom som styrer våra öden, följde han sin maka till hennes sista hvilorum. Med våld måste hans vänner föra honom från grafven, der han i stum förtviflan vred sina händer. De följde honom hem.
Tre små änglar flögo honom i famnen. Då först, när han kände sig omsluten av tre par små armar, återkom han till sig själv och tänkte. Jag har dessa små att lefva för. I dem alla tre ser jag min Makas bild. Den ena har hennes utseende, den andra hennes lynne, den tredje hennes talanger osv. Alla voro honom lika kära. En lycka i olyckan var dock att han hade sin svärmoder i huset, som nu flef för de små både mor och mormor. Ack, den bästa strängen i hans hjerta hade brustit, aldrig kände han någon glädje i hemmet mer.
Sid 19 Enklingen
Deltagande försökte hans vänner att förströ honom. Det är visst godt och väl att tala om förströelse som medel att skingra sorgen, men sorgen efter en älskad maka eller en bortgången vän, kan inte bli mindre derför att man kastar sig in uti en hvirfvel af nöjen etc. ty vid eftertanke sedan, blir saknaden ännu större. Det är endast då man låter förnuftet tala och man återför oss till oss själva och våra plikter, som i någon mån kan skingra vår smärta och hindra oss att falla i en hopplös förtviflan. Så äfven med vår unge förr så glade, nu så bedröfvade vän. Melankoliskt lät han föra sig från den ena tillställningen till den andra, alla uppbjödo sin förmåga att roa och trösta honom. Personer af högre stånd, Presterskap m fl, alla deltogo i hans öde, och så småningom återkom så hans håg för arbete.
En yngre broder hade flera år arbetat som gesäll i smedjan, så att allt hade der gått sin jemna gång oaktadt alla inre omstörtningar. Men inom familjen var det helt annorlunda, all glädje och trevnad var borta. Oersättlig var för gamla mormor den förlust hon lidit genom sin dotters död. De älskliga små barnen sökte trösta den gamla med sina smekningar och lofvade att alltid vara snälla, blott mormor ville bli glad igen, men hon endast grät och läste i Psalmboken samt lärde de små att bedja till Gud. Och de frågade jemt om stjernorna på Himmelen voro deras Mammas ögon som såg ned på dem. Ja, det är Guds och Mammas ögon svarade dem Mormodern.
Lyckliga hade de små varit, det hade förut endast haft en sorg, och det var när Katten bet ihjäl deras lilla grönsiska. Nu hade deremot deras Näktergal tystnat för att aldrig mer höras. De förstodo då ej att jemföra förlusten, de saknade blott deras sång.
Sid 20 Det andra äktenskapet
Ett år hade förflutit under oro och sorg. Hvarje söndag såg man den unge Enklingen med sina små sorgklädda barn gående till kyrkogården. Nu då sorgeåret var till ända, började man undra och tänka om inte han tänkte gifta om sig. Många mödrar tänkte inom sig. Min Sofi skulle passa honom så bra. Min Lotten är så barnkär. Hon skulle bli en god mor för de små osv. Vid kaffebordet var han talämnet och det gissades än hit än dit. Ett par Hattsömmerskor, hvilka varit hans hustrus bekanta och vänner, båda över 30-talet, trodde att han skulle fria till en af dem, då plötsligt det slog ned som en bomb och omkullkastade deras planer underrättelsen om att han skulle gifta sig med en "värdshusflicka". Åh, det är inte möjligt, utbrast en, det kan inte vara sant, inföll en annan. Hur har han blifvit bekant med Henne? Med läsarens tillåtelse vilja vi besvara den sista frågan.
Under den tiden då hans många vänner försökte förströ och förmå honom att glömma sin sorg, besökte de alla ställen der nöjen och förströelse erbjödos, deribland var ett utevärdshus, Myggbo kallat, låg ett stycke utom stadens Östra tull. Egaren hette Laman och var en god och fromsint man. Hans hustru var honom lik. Deras sätt var ej att lefva endast på andras bekostnad, utan gladt och muntert men strängt rättvist och hederligt gick det till nöje där vid alla tillfällen.
Dit till Myggbo styrde några unga män sina steg, deribland vår unge vän en vacker juniafton 1843. De slogo sig ned vid ett af de grönmålade borden som stodo placerade på gården, vinkade till sig en af de uppassande flickorna. Marie hette flickan, som nu närmade sig. Hon var lång och smärt, frisk hy, ljusbrunt hår, ögon av obestämd förg och hvita tänder, var ganska vacker då hon visade sig glad, men det var det de hade emot henne, att hon för det mesta såg nedslagen och ond ut, och det kom sig derutaf att hon, född och uppfostrad på landet, icke var van att höra smicker eller skämt, utan trodde att alla gjorde spektakel af henne.
Sid 21 I fyra år hade hon varit vid Lisjö bruk alltsedan hon kom från föräldrahemmet. Fadern var en gammal krigsman som tjenat under 3 konungars tid. Han hade hos denna dotter, den yngsta av 7 barn, sjelf inlärt en sann och lefvande Gudsfruktan, samt gifvit henne stränga begrepp om heder och dygd. Modern hade måst uppfostra de andra barnen, emedan då för det mesta var krig. Först 1808 och sedan 1814. Då hade han annat att tänka på än barnuppfostran, men sedan då den lilla Marie blef född och han som invalid bebodde ett litet nybyggt boställe, sysselsatte han sig som sagt är endast med sin lilla älsklings uppfostran. I torftighet, dygd och arbete växte den lilla upp, fick som barn klänga högt upp i träden, vara ute i sträng köld för att härda sig, men lärde sedermera läsa af Far, sticka strumpor af mor samt spinna och väfva. Vid 15 års ålder blef stugan för trång. En inre röst sade den unga flickan att hon borde ut och se sig omkring. Hittills hade hon endast sina föräldrars önskan att göra till vilje, men nu ville hon pröfva sina egna vingar.
Hon reste till en gift broder, bosatt vid det omtalade Lisjö bruk i Västmanland för att kvarstanna. Hon fann sig öfvermåttan lycklig öfver den nya verld, som öppnade sig för henne. Genom sitt öppna och hurtiga väsen blef hon snart bekant i trakten deromkring, och själva Bergsrådinnan Greun erbjöd henne plats i sitt hus. I detta präktiga och lärorika hus inhämtade Marie alla en Husmoders kunskaper, och hade troligen kvarstannat der för alltid, om ej den goda, ädla matmodern aflidit, efterlemnande make, barn och tjenare i den djupaste sorg.
Vi öfverlemna nu alla dessa och följa den unga flickan då hon för andra gången tog plats i ett främmande hus. Hennes föräldrar lefde ännu, voro friska och nöjda. De öfriga syskonen voro borta på hvarsitt håll. Nu stod hennes håg till en stad.
På en sk. Folkmarknad åkte hon med sin svägerska till Västerås. Dessa Marknader ha ofta blifvit aflysta och till och med förbjudna, men som lite hvar känner till, så är svenska allmogen envis då det gäller en gammal vana, utan trots förbuden vallfärdade bygdens ungdom till staden de två sista söndagarna i juli och den första i augusti, regelmässigt varje år, samlades i stora flockar å torg och gator.
Sid 22 Fordom städslades och öfverenskommo husbönder och tjänare å öppen gata, men nu för tiden äro flera Kommissionskontor inrättade till de sökandes bekvämlighet. Den andra eller stora forlkmarknaden var den mest besökta, och på denna dag såg Marie för första gången Västerås stad. Föga anade hon då hvad öden hon där skulle genomgå. Det är en af försynens goda gåfvor att vi ej hveta våra förestående öden. Huru skulle vi då vara till mods?
Maries följeslagerska, som förut varit flera gånger i staden, körde in på en gård, bad att få stanna där med sitt åkdon. De blefvo väl mottagna och anvisade ett rum, der de kunde få hvila, byta kläder osv. Detta gästvänliga bemötande samt de välvilliga människorna behagade den okonstlade landtflickan, och hon tänkte: Ack om det fanns någon plats här. Hon gjorde sig genast underrättad derom, och hennes önskan blef uppfylld. Hon var ju kunnig i alla uti ett hus, ja ett större hus förekommande sysslor, och blev antagen och tillträdde tjensten i oktober samma år. Det omtalade stället var ett värdshus.
Jag begriper inte hvarför man rynkar på näsan åt ett värdshus och en värdshusflicka. Enligt min åsigt och uppfattning är det likgiltigt hvad för slags plats en menniska har endast hon uppför sig så att hon inte behöfver rodna inför sig sjelf utan söker bibehålla ett godt medvetande och ständigt hafva Gud för ögonen och i hjertat alltid.
Dessa lärdomar voro det enda arf den unga flickan fått af sina föräldrar. Med detta kapital började hon sin bana i den stora, af falskhet och list likasom av storhet och ädelmod rika och uppfyllda verlden.
Sedan vi nu rigtigt förvissat oss om hurusom den ifrågavarande personen är, återvända vi till det vackra Myggbo den vackra sommarkvällen, då vår gamle bekante Enkling för första gången efter sin hustrus död fästade sina ögon på en annan kvinna. Då han nu såg huru hurtigt och raskt hon förrättade sina sysslor, öfvertänkte han hur han hade det derhemma. Hans svärmoder skötte visserligen om hans hus och små barn, men hennes förut ojämna lynne hade efter dotterns död blifvit mer och mer nedböjt och sorgset
Sid 23 Alltnog, den unge Enklingen fann behag i den hurtiga flickan. Det dröjde inte många månader innan han friade till henne och till alla den goda stadens damers afvund förkunnades snart att Hofslagare Lars Melin ingick ett äkta förbund med dygdädla jungrun Anna Marie Segelberg. Herrskapet Laman gjorde bröllop och de tre små brudtärnorna omfamnades hjertligt af sin nya mamma. Det var på torsdagen den 26 april som bröllopet firades. Fredagen voro flera av gästerna bjudna på hemkomstöl. Lördagen gjorde den nya husmodern sig hemmastadd i huset, fann sig lycklig och nöjd.
Sid 24 Branden
Alla gingo glada och lyckliga till hvila. De hoppades att få vakna med glädje och hade nyss insomnat, då Mormor plötsligt väcktes och inrusade till de båda makarna med ropet:
"Elden är lös!"
Förvirrade foro de upp ur sina sängar. Halfklädda måste de med möda söka rädda sig och barnen undan det härjande eldhafvet. Ingenting af deras vackra lösöre blef räddat, endast en spegel, ett skåp och en bibel. Utblottade på allt måste de nu söka skydd hos grannarna, hvilka eget nog undgått faran. Elden som kommit lös i smedjan under boningsrummen var omöjlig att släcka förrän klockan 4 på morgonen, då ett snöblandat regn kom och man lyckades blifva herre öfver elden. I Sanning ett sorgligt hemkomstöl för den unga bruden.
Genom allmän subskribtion insamlades omkring 1000 kronor åt den nödställda familjen. En Enkefru Moberg erbjöd dem fri bostad ett halft års tid till den nya gården blef uppbyggd. Under sommarens lopp 1844 byggdes den nya smedjan upp af stan. Själfva manbyggnaden blef av trä. Höga, luftiga rum, tre till antalet. En gammal Enka, Mor Vidholm, lånade ut sina penningar mot det villkor att hon skulle ha rum till döddagar. Det bästa rummet uppläts åt henne. Många små roliga drag av den Gumman kunde antecknas, med de höra egentligen inte hit.
På hösten 1844 inflyttade den numera rätt talrika familjen i den nya bostaden. Här framlefde de många och lyckliga år. 1845 den 15 mars såg deras förstfödda dagens ljus. Året derpå ännu en liten verldsmedborgare. Louise och Albertina omhuldades med ömhet af de äldsta syskonen. Föräldrarna gjorde aldrig någon skillnad i afseende på barnen, men den ofannämnda gamla Mor Vidholm fästade sig mycket vid den lilla "Visen", som hon sedermera kallades av alla. Mor blef smeknamnet på Gumman af alla husets medlemmar. Albertina var kvick och liflig. Pappa kallade henne sin lilla pojke, ty inom sig önskade han nog att hon varit en manlig ättling.
Sid 25 Det ljusnar
De äldsta barnen gingo nu i skolan. Ack hur längtade inte lilla Visen till den dagen, då hon skulle få börja skolan. Albertina lekte med sina dockor och var älskad af alla.
De båda makarna lefde väl och lyckligt tillsammans, ehuru bekymmer i ekonomiskt hänseende många gånger hemsökte dem. Mormor skötte hushållet, biträdd av den unga med barnens vård mm.
Åren gingo framåt sin jemna gång. Inga andra förändringar skedde än att familjen ökades med ännu en dotter 1850. Den lilla knubbiga Beda. Och 5 år senare den sista, nämligen Alma. En son hade ock blifvid född, men dog efter några månader till stor sorg för dem alla.
Bröd räckte till åt alla. Glädje och förnöjsamhet rådde inom den nu ganska talrika familjen. Huru glada samlades de ej kring det stora julbordet. Julbocken med sin stora korg full med klappar trädde in, och sedan då på julmorgonen både stora och små följdes åt till julottan, var en fröjd utan like.
Bland nöjen under julen var att dansa efter Pappas fiol och så börjades ånyo arbetet och skolgången. Den enkla och vid arbete vana husmodern satte spinnrock och väfstol igång. De hade äfven Ladugård och ganska stor tobaks- och gurkplantage.
Sid 26 Afsked ur föräldrahemmet.
Augusta var nu 15 år, konfirmerades och var nu en fullkomlig afbild av sin mor. Hon hade ett mildt och gott sätt. Hon var förklarad gunstlig hos Enkefru Öberg, enka efter den gamle mästaren, hos hvilken den unge Melin arbetat innan han blef sin egen. Mathilda var liksom Augusta mycket läraktig, och hon var den enda af syskonen som hade håg och fallenhet för ritkonsten.
Alltså tog hon lektioner av en löjtnant vid namn Sahlgren. Blef snart hans favorit. Huru grubblade hon icke då hon på julaftonen fick en ritportfölj med sina initialer MMM i guldbokstäver på pärmen. Hon förärade sina föräldrar vackra taflor och vann stora priset vid Expositionen.
Mathilda var nu 13 år och Sofie 11. Denna lilla flicka hade ej samma fallenhet för läsning som de andra båda. Mormor hade lärt henne läsa. Mormor var hennes allt. Hon glömde gärna leken blott hon fick vara hos Mormor och höra talas om sagor o dyl.
Augusta som alltid varit förståndig och tänkande sade en dag till Fadern att hon ville antaga en plats, ty de voro nu så många syskon hemma, och hon ville själv förtena sitt bröd. Det var sommaren 1850, samma år som lilla Beda föddes. Platsen var hos en tysk bagare vid namn Breitzdorf. Augusta tillträdde platsen och blef omtyckt af alla.
Så förgingo trenne år. Mathilda bereddes till sin första nattvaardsgång. Som barn var hon ej så vacker, men nu vid 15 års ålder var hon en äkta nordisk skönhet. Blond, ljus hy, glänsande flätor lågo upplagda likt en krans kring det lilla täcka hufvudet, alabasterhvita tänder, vilka visade sig då hon drog munnen till ett leende. Efter hand som barnen växte upp, utvecklades deras olika skaplynne och karaktärer. Augusta hade, som vi veta, ett mera allvarligt tänkande utseende, sysselsatte sig mycket inom fantasiens område, lät äfven en och annan gång sina tankar förflyttas på papperet, och de befunnos innehålla en sann poetisk anda och små verser till föräldrar och syskon voro alltid mycket djuptänkta och tilltalande.
Sid 27 Hon svärmade om i sina minnen. Hon var den enda som mindes sin älskade mor. Hon fästade sig nog snart vid sin styfmor, men det förlåta vi gerna barnahjärtat, att det ej kan lämna en annan helt och hållet detta rum.
Augusta hade ej lång tid varit uti den tyska bagarens hus förr än hon förälskade sig i en man, flera år äldre än hon, hvilken visade henne sin välvilja. Hon tyckte att han var god och hederlig, skulle bli sin egen detta år, behöfde en hustru osv. Han å sin sida hade länge tyckt om detta vackra barn, vi kunna ej kalla henne något annat, men han hade bort besinna hennes ungdom och oerfarenhet. Tänk, endast 16 år, huru mycket känner vi då till? Knappast oss själva, ännu mindre världen med sina lockelser. Hon trodde på honom som på en Gud och allas föreställningar att hon var för ung att tänka på giftermål, voro fruktlösa. Hon riktigt längtade att, som hon sade, få eget hem och få följa den hon älskade. Fadern som alltid varit svag för sina barn och låtit dem få sin vilja fram, gaf nu sitt bifall, fast med blödande hjärta. Stackars man, han hade icke hjärta att neka sitt barn det hon bönföll om.
Den unge mannen som var nog lycklig att älskas av denna flicka, var till yrket bagare och ämnade slå ned sina bopålar i den lilla staden Köping. Han reste dit och med hjälp av den blifvande svärfadern iordningställdes snart deras hem. Augusta arbetade i hemmet på sin utstyrsel. Hon skulle taga Mathilda till sig då hon blef gift, och de unga flickorna uppgjorde stora planer hur trefligt de skulle ha det och gladdes på förhand åt hur förtjusande det skulle bli mm.
Så förflöt en tid, allt ar nu iordning till bröllopet. Det firades i de ungas hem i Köping. Sophie var då 12 år, Mathilda 14 och bruden nyss fyllda 16. Alla blandade sina välönskningar med tårar, ty de tyckte att den lilla bruden var alldeles för ung, för spröd att gå under det allvarliga och svåra äktenskapets ok.
Han var en utmärkt hygglig och arbetsam man. Han älskade sin hustru med en till svartsjuka gränsande kärlek. Han fann sig öfvermåttan lycklig att äga denna flicka som så många afvundades honom, ty han saknade till sitt yttre allt, hvad som kunde tala till hans fördel. Inte precis ful, men han saknade uttryck i sina ögon, hvilka voro ljusblå och intetsägande, men kärleken överskylde allt, och hon såg i honom en hel fullkomlighet, och han var så rädd om henne, att han hade velat bita alla som närmade sig henne.
Sid 28 Mathilda vistades hos sin gifta syster en lång tid. Augusta fann sig i början af sitt äktenskap gränslöst olycklig, emedan hon insåg att hon bedragit sig på den hon älskat och afgudat. Ifrån att vara hennes slaf blef han nu hennes stränge härskare. Ung, harmlig, oförståndig gret hon dagen lång och påminde sig alla föreställningar och förmaningar som hon tillbakavisat. Men för stolt att klaga för föräldrarna gömde hon allt inom sitt eget bröst. Hon älskade honom, därför var det henne möjligt att uthärda allt.
En dotters födelse ett år därefter blef dock grunden till ett bättre förhållande. I stället för att gråta och sörja, som förut, började hon nu arbeta, och kindens rosor började åter komma. Hon lefde glad och dansade med sin lilla flicka, som nu blef hennes allt. Då hennes herre och man behagade röra henne, fann hon alltid trösten hos sin lilla Mathilda.
De i Västerås boende föräldrarna visste inte om de strider som Augusta utstod, utan trodde att hon var så lycklig som hon visade sig. Gamla Mormor flyttade till Köping, och Mathilda kom till Västerås för att öfvervara Sofies confirmation samt stå fadder till sin yngsta halfsyster, vilken föddes den 3 juni 1855 och blef kallad Alma.
Hon var nu den sista ättlingen av denna talrika familj. Föräldrarna, ännu i sina bästa år, voro verkliga typer av helsa, arbetsamhet, enighet och oskrymtad gudsfruktan. De sökte inskärpa hos sina barn samma tänkesätt som de själfva hade, men de hade ett fel. De voro för godtrogna och kortsynta. De hade aldrig själfva varit utsatta hvarken för list eller falskhet, utan det hade gått dem väl i händer alltjämt, därför kunde de inte fatta att något uselt och förledande fanns i verlden. De voro sjelfva god och rättsinniga, människor, därför dömde de andra efter sig sjelfva.
De sågo med glädje sina barn växa upp omkring sig. De gingo i de bästa skolor, som på den t iden fanns, men barnens uppfostran skedde förnämligast i hemmet. Som vi veta var Mathilda nu bländande skön, hvilket hon äfven fick höra, och det är ett stort fördärf att smickra sådana unga barn, hvilka icke fått inskärpt hos sig den grundsatsen, att skönheten är förgänglig och att den är en klippa, mot hvilken äfven den starkaste kan lida skeppsbrott.
Sid 29 Sofie var äfven utomordentligt vacker, något längre än Mathilda. Mörkt hår, stora djupblå ögon, hög panna och en näsa, hvilken mycket liknade faderns och en liten mun med korallröda läppar och små hvita tänder. Då man såg dessa båda unga flickor strålande af ungdom och skönhet, frågade man sig ovillkorligen. Hvad månde blifva av dessa barn?
Då de gingo i kyrkan observerades de af alla och isynnerhet stadens unga herrar, hvilka endast fikade efter att få göra deras bekantskap.
Fadren var för dem, som vi veta, mycket svag. Styfmodern, upptagen av de yngre barnens vård och det stora hushållets skötande, gaf mindre akt på de nu fullvuxna döttrarna, hvilka voro nästan lämnade åt sig själfva.
På balerna lyste de som stjärnor, ehuru i torftiga dräkter, de uppträdde i enkla hvita klänningar utan minsta prydnad som var deras enda högtidsdräkt. De sk borgarbalerna voro den tiden mycket trefliga och besöktes af alla stadens borgarfamiljer, men ortens nobless hedrade med äfven med sin närvaro. Det var just vår Lars Melin som tog initiativet till den borgerliga pensionskassans bildande, hvilken ända till den dag som nu är, gifver årliga pensioner åt både enkor samt äldre handtverkare. Således ännu ett drag af den alltid så för andra omtänksamme mannen.
På den tiden fanns ej så många förvärfskällor för unga flickor som nu. De voro hänvisade till köket eller nålen. De valde det senare. Hushållet sköttes af Mormor. Barnen af mamma och de unga flickorna lärde sig sy fruntimmerskläder. Sofie reste på en kort tid till Köping. Då hon kom hem började systrarna att för främmande personers räkning förfärdiga alla sorters kläder och etablerade sig snart som egna storsömmerskor. Mathildas forna anlag för ritning kom nu väl till pass, ty hon var snabb som blixten att ur senaste modejournaler rita af mönster och modeller, de bästa och vackraste. Att de skulle kläda sig själfva smakfullt, faller af sig själft. Efter att hela veckan ha arbetat flitigt från morgon till kväll, gingo de med fadern ut och promenerade om söndagseftermiddagarna staden och dess omgifningar.
Sid 30 Fortsättning följer om renskrivaren (Alice Lundbeck) kan tyda de fragment av anteckningar som beröra familjens vidare öden.
Den svärmande skara af gymnasister, hvilka den tiden funnos i staden, höllo serenader utanför de unga flickornas fönster, ehuru ännu ingen af dem talt ett ord med hvarandra. På en bjudning under julen hade dock några af de unga männen blifvit presenterade för den äldsta, Mathilda. De täflade om att visa henne sin hyllning. Den ene knäföll, den andre hotade att skjuta sig för pannan om hon inte bönhörde honom. Men den obevekliga flickan endast skrattade åt deras smicker och roade sig emellanåt att uppmuntra dem, men blott för att sedan få större nöje av att se dem förtvivlade. Hon lekte med deras hjärtan som en katt leker med en fågel. Vad var då orsaken till denna kallsinnighet? Jo, en ung magister vid Läroverket hade begärt och erhållit hennes hand (dock föräldrarna ovetande. Han sade sig inte vilja öppet begära hennes hand förrän han hade utsigt att gifta sig.) Han slösade presenter uppå henne, och det bidrog inte litet till hennes tillgifvenhet för honom. I de unga flickornas hem krusades det mycket för Magistern.
Sophie hade i Köping fått tycke för en ung målare, vid hvilken hon fästade sina framtida förhoppningar. Båda två blefvo besvikna.
Mathilda fick dyrt plikta sin kärlek och sin yra. Hennes öde blef likt tusende af hennes medsystrars. Ej anande vad afsikt den unge mannen hade, överlämnade hon sig helt och hållet åt honom, till dess hon en dag underrättade de sina om att hon ämnade resa till Hufvudstaden för att där i större skala bedrifva sin klädsömnad. Utsatt för grannarnas tadel och äfven den sorg hon förorsakade den innerligt älskade fadern, reste hon alldeles ensam en vacker junidag med sin sorg, sin smärta, troget gömmande inom sitt bröst all den fruktan hon hyste för kommande dagar. Ingen mer är Sophie visste om hennes sorgliga belägenhet. Hon hade ej velat anförtro sina föräldrar sin olycka utan reste så ifrån sitt fordom så sorgfria hem med hjärtat uppfyllt av tusende stridiga känslor. Visserligen var hon försedd med en riklig reskassa, men vad är väl det emot vår förlorade samvetsfrid. Om några dagar erhöll Sophie bref att hon ofördröjligen skulle infinna sig i Stockholm, emedan Mathilda nu erhållit så mycket arbete att hon icke kunde hjälpa sig själf. Sophie reste alltså och mottogs av systern med öppna armar. Deras tårar blandades och fast beslöto de att för ingen yppa sin hemlighet.
Sid 31 Här följer fortsättningen på
Louise Melins skrift FAMILJEN MELINS LEFNADSÖDEN!
Sidan 29 i det tidigare utsända exemplaret är utbytt mot ny sida 29, då jag i anteckningar funnit vissa tillägg. I övrigt kan sägas att denna forsättning som här översändes ej är redigerad på samma sätt som den första delen, men jag har inte nu velat göra några ändringar i det grundmaterial jag lyckats tyda.
Stockholm i november 1979
Alice Lundbeck
Sid 31 De företogo sig en större kappsömnad för en kramhandlares räkning och förtjänade genom tusende försakelser sitt uppehälle. Efter någon tid måste dock Mathilda lämna arbetsrummet. Återkom efter en veckas förlopp. Hvad hon under dessa dagar led, vet blott hon och Gud. Efter att hafva gifvit livet åt en gosse, hvilken blef i dopet kallad Hjalmar, visade hon sig ånyo i spetsen för 15 – 20 flitiga sömmerskor, stod dagen lång och skar till och satte arbete i allas händer. Hon var lifvet i arbetet. Sophie ordnade om deras lilla hushåll. Barnet var inackorderat hos en ordenlig hustru, som uppammade det. Hvar söndag besökte den unga modern sin lille son, hvilken hon översköljde med kyssar.
I föräldrahemmet rådde fullkomligt lugn, ty flickorna skrefvo ofta hem att de mådde bra och hade mycket arbete. Länge voro de dock ej lyckliga och lugna. Ödet hade beslutat att även Sophie skulle få smaka på lidandets bittra frukt. Den räckes oss med kärlek på ytan men kärnan består av idel falskhet. Den unge manufakturhandlaren, hvilkens arbete de hade, fattade tycke för den vackra och intagande flickan. Hennes oskuldsfulla värme behagade honom, och hon såg i honom den af hvilken de berodde. Mathildas böner och varningar hjälpte inte. Utom sig av förtviflan var Mathilda den dagen då Sophie med förtjusning meddelade henne att Tribler friat, och att hon gifvit honom sitt löfte. Mathilda insåg nog vad han hyste för afsigt under den älskliga masken han ständigt bar på sig. Men alla försök var fåfänga att förmå Sophie att afstå från denna så olyckliga förbindelse. Mathildas första tanke var den att för Fadern omtala allt, men å andra sidan tänkte hon: "Sophie har troget bevarat min hemlighet, skall jag nu yppa hennes? Nej." Tribler var deras rådgifvare, deras hjelpare, deras enda följeslagare. Han såg med svartsjuka ögon när någon annan man talade till dem.
Mathilda hade flera bekanta sedan Västeråstiden, däribland en ung Handlande vid namn Marcus, hvilken under marknaderna besökt Västerås. Vid ett dyklikt tillfälle hade han fäst sig vid ett par vackra flickor, hvilka kommo i boden för att göra sina uppköp. Aldrig hade han sett mer själfulla ögon än Sophies , och ej mött ledigare och behagligare värme än Thildas.
Sid 32 Den unge handlanden Marcus hörde nu att de båda flickorna bodde i Stockholm. Bad förtjust att få träffa dem. Han bjöd dem ned till Strömparterren på sodavatten och hallonsaft. Där under de skuggrika träden vid ett av de små borden sutto fyra personer, de tre ofvannämnda och en ung flicka om 14 år, en syster från Västerås, hvilken nu var uppe hos systrarna för att hjälpa dem med hvarjehanda små bestyr. Hela Stockholm vimlade av folk. Regementena hade nyss svurit Carl den femtonde Huld och trohetsed. Samma ed svuro tvenne unga människor hvarandra, det var den mörklockige M. Marcus och Mathilda. De kommo överens att gifta sig så fort det beviljades att Civiläktenskap fick försiggå. Sophie trodde ännu på Tribler som på en Gud. Alla Thildas föreställningar tjänade till intet. Han förstod så väl att insöfva den unga oerfarna flickan med de grannaste ord, lofva henne trohet och kärlek, och övertalade henne att skiljas vid Mathilda.
Hon inackorderades i en familj med tvetydigt anseende. Misstro började dock infinna sig hos den olyckliga flickan då hon fann sin afgudade älskling allt mera afmätt och kall. Hon började eftertänka huru de handlat, huru hon förkastat sin systers råd. Hon var flera gånger på väg att återvända, men det var för sent. Nu var hon i blomman af sin ungdom vid nitton års ålder ett offer för en utsväfvande lätting som förtrampat hennes hjärta och förkrossat hennes själ. Hon bad honom med tårar, ej för sin egen skuld men för det barn som var panten af deras kärlek, men han förklarade att han älskade henne ännu mer, men gifta sig med henne kunde han inte, emedan han hade så förnäma släktingar. Han betalade för henne och barnet förstås, men då den lille gossen 2 månader efter sin födelse dog, tog Sophie ej emot ett öre af den falske bedragaren utan återvände till Mathilda, som med öppna armar mottog den arma lidande förr af glädje strålande systern.
Mathilda fortfor med sin sömnad och Sophie hjälpte till. Hennes hälsa var nu dock bruten, hon led förfärligt. Hennes hjärta hade fått ett oläkligt sår. Det var lungsoten som härjade sin långsamma men säkra vandring till grafven.
Sid 33 Marcus hade nu flyttat till Stockholm, han besökte ofta de unga flickorna. Thilda var glad och vänlig som vanligt, rask och flitig. I alla hennes spår fanns en ordning och Gratia(?). Sophie försäkrade att hon aldrig skulle älska någon, aldrig tro på någon man. Men vad hände? En söndag eftermiddag kom som vanligt Thildas fästman upp dit och hade i sällskap en man om några och trettio år. Han presenterade honom som sin vän. De voro båda Mosaiska trosbekännare. Han hade nyligen anlagt en fabrik och behöfvde ett fruntimmer som skötte om hans hus. Han framställde frågan till Sophie om hon inte ville blifva densamma. Hon samtyckte gerna, ty hon kunde väl någon gång förtjäna sitt uppehälle.
Att noga beskrifva allt, vore här för vidlyftigt. Vi tillägger blott att ett år därefter voro dessa båda par vigda genom Civiläktenskap, de första som ingingos i vårt land. Sophie och Gans ägde flera barn, det äldsta voro tvillingar, små söta flickor.
Thilda tog näst före sitt giftermål hem sin lilla gosse, och Marcus blef för honom en öm och kärleksfull Fader. De hade inga flera barn, men då Sopie efter 5 års lyckligt äktenskap dog, tog Mathilda de båda äldsta barnen till sig och blef för dem i Moders ställe. Den yngsta lilla flickan var tills vidare faderns enda tröst. Han var en god och öm make. Han älskade Sophie med hela sin själ. Sörjande förtviflat då hon dog. Hvem kunde i den bleka aftärda kvinnan känna igen den förr så sköna flickan.
Sid 34 1863 om Hösten hade Louise blifvit antagen såsom lärarinna uti en af stadens småbarnsskolor. Hon bodde fortfarande hemma hos föräldrarna, men kunde nu genom denna lilla inkomst, 100 Rgs om året bidraga till sitt uppehälle. Denna plats var den mest passande för henne, ty hon kunde under ferierna och öfriga lediga timmarna hjälpa modern med hushållets skötande.
Albertina var nu i Stockholm för att lära sig sy hattar. Hon bodde hos Thilda, som var gift med Marcus till 1865.
Beda gick nu och bereddes till sin första Nattvardsgång. Genom sparsamhet och flit hade Fredric nu blifvit skuldfri och han hoppades att på hösten kunna skaffa sig och den han älskade (Louise) ett eget hem. De uppgjorde sina framtidsplaner, de skulle arbeta för hvarandra. Det var den 17 juni 1865, dagen före Westmanlands Regemente skulle rycka in på mötesplatsen förekommit dem så underligt, så smärtsamt att skiljas. De hade nu varit bekanta i så många år och därunder har han ju varit så ofta bortrest. Aldrig hade de känt en sådan besynnerlig aning. Då han såg hennes tårar sade han: "Var inte ledsen min vän, snart är jag här kanske tillbaka, ty det har kommit underrättelse hit att Smittkopporna utbrutit, och då är det helt säkert att vi blifva hemkommenderade förr än vanligt. Farväl, snart träffas vi." Ännu en kyss, en omfamning och skiljas. Det blev ett långt farväl, en evig skiljsmässa, ty den ende som drabbades af kopporna var han. Samma dag han skref hem till sin trolofvade insjuknade han och efter några dygns svår sjukdom afled han på sjukhuset vid Salbohed den 6 juli, samma dag alla de öfriga skulle resa hem. Louise väntade hela dagen, klockan led mot sju på aftonen, ingen vagn syntes till. Hennes oro tilltog, hon kände en oförklarlig ångest. Modern frågade henne "Vad fattas dig mitt barn?", hon kastade sig i hennes famn och sade: "Jag får bestämt aldrig se honom mer, ty de skulle länge sedan varit hemma om ej någonting inträffat." Äntligen syntes tvenne vagnar. I den första fanns han ej, inte heller i den andra. Kamraterna hade bref med sig till den arma flickans Fader, som upplyste om hela förhållandet. Han skulle bäst för henne kunna omtala den sorgliga underrättelsen.
Sid 35 Men hon gaf sig ingen ro, som en förtviflad sprang hon från den ena till den andra af de hemkomna och frågade huru det var. Hon trodde inte brefvet, hon ville af någon veta omständligt huru han blivit skött mm. Man gaf henne undvikande svar, ingen ville, ingen kunde upplysa henne om rätta förhållandet, ty hon fick sedermera lång därefter veta, att han blifvit at Läkarna på det högsta vanskött. Med förtviflan i hjärtat men till useendet lugn, hörde hon nu sina Föräldrars fåd och föreställningar. Hon ville ovillkorligen fara dit och öfvervara hans begrafning, som hans bror hade föranstaltadt, men däremot satte de sig på det högsta och fruktade att även hon kunde duka under, dels för smittan, dels av sorg. Hon fogade sig tåligt efter deras vilja, hon visste inte till sig själv. Ett enda stod blott klart för henne, det att Han var död. Numera var henne allt likgiltigt. På lördagsaftonen afreste en av kamraterna tillbaka till lägret för att öfvervara begrafningen. Med honom sände hon en ask innehållande friska blommor och kransar som skulle pryda den älskades sista bädd. Den aflidnes bror var en man med godt förstånd, hade dock mera hufvud en hjärta (en motsats till brodern). Han hade gift sig till en icke obetydlig förmögenhet och ansåg nu penningen för det förnämsta. Han blef nu utredningsman i boet. Den aflidnes tillgångar gingo åt till begrafningen, som varit enkel men snygg. På en alldeles främmande kyrkogård blef hans stoft nedsatt. Hans älskade fick ej komma till hans graf och gråta. Det enda som tröstade henne var att han nu hade lidit slut och att hon blev, som han förut sagt: "Hans sista kärlek - - -"
Beklagande kommo nu grannar och vänner, en del uppriktigt deltagande men de flesta voro falska. De kommo med nya förslag mm. Men dessa afvisade hon med förakt. Huru skulle hon kunna glömma honom? Nu fattade hon ett beslut, det nämligen, att aldrig fästa sig vid någon mer, utan endast lefva för sina föräldrar och syskon samt sköta sitt kall såsom lärarinna och göra sig älskad af barnen, som hädanefter skulle bli hennes enda glädje. De goda föräldrarna gillade hennes föresatser. Måtte hon blott kunna hålla dem, tänkte de.
Sid 36 Hösten kom och med den den vanliga marknaden. Directör Elffors med sitt sällskap gåfvo å stadens Theater hvarje afton Representation. De spelade för fulla hus och handklappningar och framropningar genljödo i salongen. Bland publiken befann sig äfven våra gamla bekanta. Fru Augusta Björkling från Köping, Louise, Albertina och hennes fästman Oscar Lundbeck samt Beda och Alma. Beda var nu stora flickan, femton år, liflig och glad, sjöng som en lärka och ingenting förföll henne tråkigt eller enformigt. Hemkommen från spektaklet började hon att deklamera stycken utur pjäsen samt ur minne utföra åtskilliga roller, och återgaf allt på ett så naturligt och vant sätt att alla som såg henne kom på tanken: Hon passar bra för Theatern. Utan att fråga Fadren till råds gick Beda i Augustas sällskap följande dag till Directören. Både han och hans fru tyckte om henne genast och de frågade om hon hade lust och håg att beträda konstens väg. Den är väl slipprig till en början, men hinner man väl öfver det svåraste, så är det inte så farligt. Uppmuntrad af detta vänliga tilltal omtalade nu Beda att hon som barn alltid varit förtjust uti att spela små Theaterpjäser, och var nu så glad om hon kunde få tillfälle att följa sin böjelse, ty arbeta kunde hon ej emedan hon ända från spädaste åren haft en växt på högra handen. Den var nu opererad, men hon var ej så stark att hon kunde arbeta. Det blev uppgjort att hon skulle återkomma följande dag, för att gifva svar om det var med föräldrarnas vilja. Som de visste att Elffors var en hederlig och rättskaffens man, så gåfvo de sitt bifall, ej allenast att hon skulle få följa med dem utan ock att hon även skulle debutera uti sin födelsestad. Ingen kan beskrifva hennes barnsliga förtjusning den dagen då hon fick sin första roll, hon hvarken åt eller drack, hon endast läste, läste natt och dag. Sista söndagen hon var hemma uppträdde hon på scenen. Hennes anhöriga och vänner sutto bland åskådarna och vågade knappt dra andan då ridån gick upp af fruktan att hon skulle misslyckas. Men hon utförde sin roll mycket bra, blef inropad och hennes förtjusning nådde sin höjd då hon fick vackra loford i recensionen uti stadens tidning. Följande thorsdag reste Theatersällskapet från Västerås. Svår var skiljsmässan från de kära föräldrarna, men med mod och ungdomlig glädlighet slet hon sig ur deras och vänners omfamningar och gick omborg på fartyget, där vi tills vidare lämna henne.
Sid 37 Louise fortfor med sin skola. Albertina reste till Köping för att konditionera. Hennes bröllop skulle firas om ett år. Oscar och hans blifvande svärfader sutto nu i all förtrolighet och drucko sin tuting om qvällarna under det att Modern och Louise samtalade om det förflutna, om det närvarande huru det är och huru det kommer att vara. Det var så lugnt och fridfullt i det lilla hemmet. Julen firades i största stillhet och andakt. Året förut lefde Fredric och Beda var hemma. Nu var Han död, Beda borta, Albertina äfven, Oscar hade rest till Köping för att där fira helgen. Med oro hade den öfriga familjen märkt huru den förr så glada och fryntliga husmodern allt mer började att tyna af och bli matt och sjuklig. Men hon fortfor ändå att gå uppe. För att ej oroa de sina sade hon alltid att hon mådde väl. Men utan att gå hastigt banade sig döden en långsam men säker väg till målet. Det var lungsot som oförmärkt tärde på lifvets tråd. Huru lyckliga skulle vi ej hafva varit alla nu om hon fått vara frisk och lefvat, men det stod annorlunda skrifvet i Ödets bok. Kort före sin död talade hon till sin Make och till de barn som nu voro de enda hemma, den äldsta och den yngsta. Sörj inte min vän, nog går det nu för sig då alla äro närapå försörjda. Det var värre för dig då du blev Enkling första gången, då dina barn voro små. Albertina gifter sig, då får Alma ett hem där, och du Louise skall aldrig överge din far. Värst är det för Beda, hon blir väl utom sig då hon får höra att jag är död. Skrif efter Albertina. Gråt inte. Jag är så nöjd – och med en lätt suck lämnade hennes frigjorda ande detta jordiska den fjortonde april 1866. I stum förtvivlan sutto nu, den gamle mannen för andra gången bortröfvad sitt stöd, och de båda flickorna, deras sorg kan lättare tänkas än beskrifvas.
Men nu måste man tänka på tillredelsen till begrafningen. Allt fordrade omtanke och förutseende. Först skulle det telegraferas åt 3nne håll: Ystad där Beda då vistades, till Stockholm till Tilda och Sophie samt till Köping. I detsamma som Oscar fick höra att Fru Melin var död, reste han genast till Köping för att hämta Albertina hem. De möttes på halfva vägen och anlände på aftonen till sorgehuset. Dagen därpå kommo Thilda och Sophie från Stockholm, sedermera Augusta från Köping, så att alla barn utom Beda voro församlade till detta dystra men högtidliga tillfälle. Kistan stod på sin katafalk av gran, locket var prydt med kransar och blommor.
Sid 38 Sörjande stod nu den gamle mannen omgifven av sex barn vid sin andra Makas bår, följde henne med tårar till grafven. Han kunde efter sin hustrus död ej bli hvarken så driftig till arbete eller visa samma lefnadslust som förr. Hans kraft var bruten, hans fordna glädtighet var borta. Hans pröfningar voro ännu inte slut. Den 15 januari året därpå fick han en sorgepost från Stockholm. Sophie, det yngsta av hans barn i första giftet hade slutat sina dagar, gått hädan från Make och 3nne små barn. Den gamle mannen vred sina händer och utropade: Ack hvarför skola de jag älskar alltid gå från mig, men jag hoppas att snart få följa dem.
Den 8 december 1866 hade han dock den glädjen att få föra den 4de av sina döttrar, Albertina, i brudstol och vara vittne till deras lycka. Dessa båda unga människor, han 24 och hon 20 år förenade sig av innerlig kärlek och hoppades allt av framtiden. Bröllopet firades i de ungas hem. Brudgummens Moder, en fin och prydlig gumma, omfamnade sin sonhustru med orden: " Gud välsigne dig min dotter, gör min son lycklig." Brudens fader var denna afton glad som fordom. Han slöt de båda unga i sin famn och nedkallade himmelens välsignelse öfver dem. Nu framträdde Tärnor, Marskalkar och öfriga gäster med lyckönskningar.
En ung man af brudgummens vänner hade dock velat vara långt därifrån, ty han hade länge, ända från barndomen älskat henne som nu tillhörde en annan. Han ämnade afsäga sig bjudningen, men i egenskap av Marskalk kunde han ej göra detta, utan beslöt att behärska sig och vara vittne till deras förening. Under vigseln var han lugn, endast en darrning förespordes, men det trodde alla kom sig af den tunga armstaken han höll i handen. Men efter vigselns slut störtade den unge mannen in i angränsande rum, nedsjönk på en stol och grät som ett barn. Ingen hade han anförtrott sitt hjärtas hemlighet utom Brudens syster som för länge sedan gissat därtill och frågat om hon gissat rätt, och bad honom aldrig låta Albertina veta detta, ty hon var ju en annans trolofvade. Han sade: "Jag skall göra allt för att bereda min vän Oscar lycka, men undra ej på om en människa vid min ålder ej så fullkomligt kan lägga band på sina känslor. "
Sid 39 Han beslöt nu att vara stark. Med otrolig ifver hjälpte han till med att få allt i ordning, och vi hafva sett att han vara stark nog att behärska sig sjelf tills den högtidliga akten var försiggången. För att någon ej skulle märka hans sinnesrörelse drack han och visade en vild munterhet. Enligt gammal vana skulle nu Kronan dansas af bruden. Först togo tärnorna i ring. Bruden med förbundna ögon och kronan i hand satte den på en flicka vid namn Ida F, lärarinna i samma skola som Louise, brudens syster. Hon skulle nu bli först brud. Alla skrattade och man hade obeskrifligt roligt. Nu kom kransen. Alla unga män togo i ring och svängde om med bruden. Sedan satte hon kransen på den ynglings hufvud som henne ovetande älskade henne. Nu spådde alla att de som fingo kronan och kransen skulle bli ett par. Det får framtiden utvisa. Omsider slutade den glada festen.
En tid förflöt. Nu lade Gubben Melin ned sitt yrke, sålde sitt lösöre och slog sig i ro. Louise flyttade från Fadren in i sin nya bostad, ett vackert Skolhus som låg i närheten af fadrens hem. Hon tog den då 12-åriga Alma till sig.
Nu gick den alltid snälle och gode Fadren till sina barn och hälsade på dem. Om söndagarna följdes de åt till Kyrkan och efter högmässans slut gingo de till grafven där deras älskade mor hvilade.
Ett år efter Albertinas giftermål föddes dem en liten son. De unga makarna voro öfverlyckliga. Julhelgen 1867 tillbringades i deras hem. Det var sista julafton han
(Lars Melin) satt vid sina barns sida, den älsklige gamle, ty efter endast några dagars sjukdom afled han den 19 februari 1868 till stor sorg och saknad för barn, barnbarn, öfriga släktingar och talrika vänner, som nu stodo vid hans graf. På grafven korset ställs till slut, till tecken att han lidit ut. Hans minne lefver hos oss alla som kände honom, ty svårt är att finna en man sådan som han med en så varm och sann Gudsfruktan, en uppoffrande kärlek till sina medmänniskor, en god och kärleksfull Make, en öm och huld fader.
Här nedlägga vi pennan, emedan vi följt den aflidne från vaggan och under alla lifvets omständigheter till grafen, vår sista boning. Det bör ju alltid vara oss en glädje att huru oroligt och stormigt vårt lif är, så blir det likväl en gång lugnt. Nu har han råkat den han älskat i lifstiden. Ingen störer nu deras frid, helt visst skåda de nu hit ned till sina barn, som på hvarsitt håll arbeta för sin utkomst, ständigt ihågkommande sina föräldrars exempel att alltid vandra sin väg rätt och uppföra sig så att man blir älskad af Gud och aktad av sina medmänniskor. Ingen är utan fel, men gifven hvar och en akt uppå sig själf och bjud till att förmana hvarandra, så hoppas jag att vi alla kunna vandra i deras fotspår. "
Sid 40 En kall och stormig afton i februari månad sitta, mågra dagar efter begrafningen vi i det föregående omtalat, tvenne flickor i den lilla soffan som prydde ena väggen i Louises rum. Ett piano, en byrå, 2nne små bord samt några stolar utgjorde hela möbleringen, men allt detta tog sig ganska bra ut i det höga, ljusa och luftiga rummet. 2 nne fönsterlufter upptogo den ena bägen. Å de öfviga hängde taflor.
Sedan vi nu redogjort för bostadens utseende skola vi börja med innevånarnas. En brasa spred sitt vänliga sken öfver det hela, men den förmådde ej skingra den sorg som syntes afbildad i deras anleten. Båda buro djup sorgdräkt. De sutto lutade emot hvarandra och blickade in i brasans glöd. Den ena var tjugutvå år den andra tretton. Ej åren men bekymren hade lagt fåror i den äldres panna och hela hennes väsende antydde att hon hvisste vad lidande vill säga. Den andra ännu ett barn, men var för sina år ovanligt utbildad. Hade ljust hår, mörkblå ögon. Hon var just vid öfvergången från barn till jungfru, så att man omöjligen vid detta stadium kunde bestämma om hon var ful eller vacker.
Fadren hade önskat att hans yngsta dotter skulle fortfarande vistas hos Louise. De sutto nu och rådgjorde hur de hädanefter skulle anordna om sitt hem och sina förhållanden. De voro nu lemnade åt sig själfva sedan Augusta och Mathilda återrest till sina hem. Albertina hade sitt hushåll att styra om och ville gärna haft Alma hos sig, men Alma ville dock heldst vistas hos den äldre systern emedan deras lynnen bättre sympatiserade. Alma var dessutom ännu i skolåldern och behöfde inhämta lärdom i hvarjehanda. Louise insåg vigten af det svåra kall att uppfostra och leda denna unga flicka, att rätt kunna uppfatta hvilka anlag hade gömt sig på djupet av hennes själ.
Sid 41 De skulle nu utvecklas, hvilka medel skulle användas? Därtill fordrades både klokhet och kraft, Mildhet och alvar och tålamod. Vi få framledes se huru dessa egenskaper tillämpades och bära frukt.
Vi återgå nu till våra båda systrar den omtalte aftonen. Som de sutto tysta i sina betraktelser öppnades dörren och ett glatt Godafton klingade från dörren, och in trädde en ung flicka om 20 år. Brunett, qvick och liflig, var barndomsvän till de båda andra. De hade lekt tillsammans och voro nu nästan dagligen hos hvarandra, emedan Fredriquas hem låg endast ett stenkast från Skolhuset. Hon var sin Mors enda dotter, hade aldrig varit ute i världen än och fått del av dess dårskap och flärd. Modren var mycket sträng och allvarlig så att flickan ända från barndomen vandt sig att bära en för henne nästan till fruktan gränsande respekt. Det oaktat älskade de hvarandra gränslöst och Modren hade en gång för alla sagt att ingen man skulle våga kasta sina ögon på hennes lilla flicka. Men huru vaksamt än Modershjärtat är, så hittar dock Amor väg från hjärta till hjärta, och innan Gumman visste ordet af, var dottrens hjärta bortknipet af en ung och hygglig man. Deras bekanskap tillgick på följande sätt. Louise hade som vi veta slägtingar i Köping. Fredriqua likaså. De båda flickorna reste dit i januari månad för att hälsa på sina släktingar och vara tillsammans på åtskilliga bjudningar. En afton blefvo de presenterade för trenne unga män. De två äldre voro hantverkare, den yngste af dem studerande, han var äfven resande på staden och var i sin brors sällskap. Fredriqua, Louise och flera andra unga flickor sitta i en krets. Till deras antal slöt sig då ofvan nämnda kavaljererna. Det konverserades lifligt, senare på aftonen dansades, och de hade obeskrifligt roligt. Följande dag voro de åter tillsammans, men då hade den unga Ernst rest hem till Västerås. Nu var det äfven tid för våra bekanta flickor att resa hem, men resan uppsköts dag från dag, ty än skulle de på en bal eller också hade de så trefligt hos Augusta. I hennes hem rådde nu fullkomligt lugn. Hennes man hade upphört att plåga henne med svartsjuka misstankar.
Sid 42 Augusta hade sökt intala Louise att fästa sig vid en av de ofvannämnda unga mnnen, emedan han i förtroende sagt henne att han fattat tycke för systern, men vågade icke förklara sig emedan han alltid hört henne yttra. Att hon aldrig ville gifta sig, ty de hade åtskilliga gånger talat om kärlek och äktenskap. Louise påstod att ett äktenskap kan bli lika lyckligt som ingås av Högaktning och förtroende å ömse sidor. Men han däremot sade att Kärlek, endast Kärlek skulle bestämma hans val. Det gjorde att deras dispyter ibland aldrig ville taga slut. Under tiden medan de resonerade sutto Fredriqua och Axel tysta och hörde på. Vid första mötet, vid första handtryckningen hade de gjort sitt val, men ännu hade de aldrig talat ett ord om kärlek. En afton då de båda flickorna sutto och pratade säger Louise: "Hur är det fatt med dig, du är dig inte lik. Säg mig, du har någon hemlighet på hjärtat." Fredriqua rodnade, lutade sig mot vännen och sade: "Aldrig har det varit så svårt att skiljas från Köping som den här gången.! Louise svarade: "Du behöfver inte säga mer. Jag ser dina tankar. Du älskar Axel?" "Ja, jag vet inte huru det kommer till, men han är aldrig ur mina tankar, och hur skall jag kunna lösslita mig därifrån." "Jo, vi reser hem i morgon, och så är det slut med den saken." Tröstade Louise, ehuru hon nog inom sig kände huru rysligt svårt det är att skiljas vid den man älskar. Men deras bekantskap hade blifvit så hastigt gjord, att Louise fruktade för dess varaktighet. Hon kände människohjärtat, det måste brinna en tid, men då förnuftet kommer afkyler det branden. Hon ville inte underblåsa deras kärlekslåga utan tänkte: Jag får väl se då vi kommer härifrån. Skrifver han till henne och vill att deras bekantskap skall fortfara, så skall jag göra allt för att råda dem till det bästa emedan de äro goda och hederliga människor båda två. Sista aftonen de voro i Köping vid afskedet fick Fredriqua Axels porträtt. Hon var öfverlycklig, han likaså. Men vid de unga flickornas afresa från Köping inträdde där en enformighet utan like i de familjer de umgåtts. Axel och den unge målaren gingo till Augusta, som var deras förtrogna. Hon hade fattat för dem en trofast vänskap och de högaktade och värderade henne samt togo gärna råd av den vänliga och erfarna väninnan. Hon rådde dem att skrifva till sina idealer.
Sid 43 Målaren vågade skrifva till Louise, men Axel tordes på inga villkor skriva till Fredriqua, emedan han hört att hennes mor var så sträng, att han ville ovillkorligen säga henne hvad han hade på hjärtat och ville veta om han hade något att hoppas.
Den unge målaren var Axels ende vän och förtrogne. De sutto nu och öfverlade huru de skulle göra, om de skulle våga skrifva. Målaren var ett quickhufvud, inom en stund hade han sitt bref färdigt. I de utsöktaste ordalag beskref han sina ömma känslor, huru han lärt sig inse huru god, huru förståndig hon var mm. Han beskref tillika huru tomt och ödsligt det nu var i Köping och skulle inte önska något högre än att bli förenad med en sådan quinna, och slutade med en trogen försäkran om trohet i döden. Axels bref var varken så långt eller grant, men enkelt och hjärtligt. Han bad så innerligt om ett uppriktigt svar. Han omtalade alla sina ungdoms fel och sade sig blifva så lycklig om han finge ett glädjande svar.
Första postdag efter flickornas hemresa anlände brefvet med förgyllda kanter och guldbokstäfver i sigillet. Det var adresseradt till Louise. Hon bröt det och inuti låg ett litet bref till Fredriqua. Louise skickade brefvet till Fredriqua, och hon kom genast till skolhuset. Hvem kan beskrifva hennes glädje då hon mottagit detta sitt första bref. Hennes ögon lyste af fröjd. Hon läste det om och om igen, men för ingen utom Louise vågade hon visa det. Louise rådde henne att omtala allt för Modren, men då sade hon, nej, nej, då får jag aldrig skrifva svar. Men hur skulle de svara? Louise läste sitt bref. Det var visst mycket bra och väl skrifvet, men det var inte i den anda som hon velat haft det. Hon ville anse honom som en vän, en bror, men ingenting mer. Dessutom var hon fattig, men hon ville fortfarande lefva som hon hade beslutat, endast för sitt kall såsom lärarinna. Och hon föreslog i stället åt honom att vända sina tankar åt en ung änka med förmögenhet, hos hvilken han arbetade. Det oaktat skref han ändå regelmässigt hvarje vecka. Fredriqua fick alltid sina bref genom Louise. De skrefvo svar i hemlighet.
Sid 44 Efter Pappas död 1868 flyttade min yngsta syster Alma hem till mig uti Skolhuset vid Stenläggargatan. 1869 tog hon småskollärarinneexamen och konfirmerades året därpå. Godt hufvud, godt utseende, godt hjärta och med alla dessa goda egenskaper tillika mig hvarmt tillgifven, hoppades jag att hon skulle blifva en skicklig lärarinna och att vi två skulle få arbeta tillsammans. Men huru olika blev ej hennes lott emot den framtid jag tänkt mig för henne.
Syster Mathilda, då gift med Motier Marcus, erbjöd henne ett hem hos sig i Stockholm. Beda var då vid Theatern och F. Carlberg tyckte att Alma skulle göra stor lycka vid Theatern, större än i skolan. Så glömdes mina råd och hon fick ett nytt sinne, ny håg, nya vyer, nya vänner.
Snart var hon gift vid 19 års ålder. Vid 20 blef hon moder till en liten söt flicka, i dopet kallad Signe. Ända till svartsjuka älskad, ja afgudad af sin man Ernst Rojahn, kapellmästare hos Berns i Stockholm. De lefde ett lyckligt äktenskap. "2ne gossar Filip och Axel föddes sedermera, men mannen blef hypokondrisk och dog i oktober 1889. Signe var nu 12 år, kom hem till mig och vistades hos mig till dess hon konfirmerades. Alma sträfvade nu ensam med sina gossar. Axel kom in på Kristineberg, men Filip, mammas ögonsten, vistades hemma.
Vi måste nu tänka på Beda. Hennes öden äro inte mindre romantiska. Efter att i femtio år vistats vid åtskilliga Landsortstrupper, beslöt hon öfvergifva sin ungdomsdröm Thalian och slå sig på en mer praktisk bana. Öfvertalad av mig flyttade hon öfven hem till Skolhuset vid Stenläggargatan och sin lilla Inez, hvilken jag åtagit mig till vård och uppfostran. 1887 den 10 oktober ingick hon äktenskap med sin ungdomsvän Axel Selling, son av Landskamreraren C.M. Selling. Han var en egendomlig man. Öm, kärleksfull i hög grad, men häftig och fordrande på samma gång. Vänfast var han dock i hög grad och älskad af många som riktigt kände honom. Hans hjälpsamhet mot andra och sorglös för kommande dagar måste han slutligen arbeta för sin utkomst som tidningsman.
Sid 45 Hans brillianta hufvud och penna blefvo erkända, men hans krafter stodo ej länge bi. Efter 10 års lyckligt äktenskap dog han i Stockholm efter att ha varit bosatt i Gefle, Stockholm och Borås, hvarest han insjuknade men dog i Stockholm. Han begrafdes i Västerås i familjegrafven å nya kyrkogården dit Beda har sin återkommande promenad och där hon planerat en herrlig rosenbuske, som öfvertecker hela grafven. Beda lefver och är mycket omtyckt. Hon försörjer sig själv mångsidigt. Alla sorters kommissioner uträttar hon, och ännu lefver "gnistan" kvar hos henne. Hon bär sina år med heder och uppträder på "Tiljan" ibland för nöjes skull. Hon är trogen sin gamla kärlek Thalian.
Vi komma nu till Albertina som jag i ett föregående häfte omnämnde. Då hon vid Pappas död var gift med sin älskade Oscar. De hade då endast sonen Oskar, som föddes 1867. Så föddes Axel 1869, Hjalmar 1871, Fanny 1872, Zelfrid 1875, Hugo 1877, Knut 1881
(Knut, min pappa, född 1881 (M.B-n)), Gerdt 1883, Elsa 1887 och Albert 1889. Dessa båda makar med sin stora barnaskara äro en afbild av våra egna älskade föräldrar, som älskade hvarandra i nöd och lust och som aldrig voro hvad man kallar oense. De firade sitt silfverbröllop den 8 december 1891. Oskar, äldste sonen var då redan gift i Östersund, sin egen handlande, utmärkt till karaktär och vandel. Har hustru och två små gossar, Berndt och Sven. Axel, källarmästare i Västerås, född 1869, gift med Anna Himberg, har 3 små flickor, Annie, Ebba och Irma. ("Annie, Ebba o Irma" alltså mina kusiner, men äldre än jag, så de voro mer som min mammas väninnor (Jag fick säga "tant" till dem! Jag, Margit Bengtsson, född Lundbeck.) Han hade tur i början, men nu har lyckan vänt honom ryggen och han är mycket olycklig. Gud hjälpe dem alla! Ingen glädje, ingen sympati.
Zelfrid, född 1875, glad, god, öppen och hjärtlig, kom tidigt uti världen. Kom i Björkstedts vinhandel och var mycket omtyckt. Reste sedan till Valdemarsvik, fick där ett bra gifte. Men hur lycklig han är vet ingen. De ha nu en dotter, Wivan kallad. Knut, vacker, liflig ägnar sig åt handel. Han kom vid 13 år i affär hos en handlande Eklund här i staden. Hugo, hjärtegod med godt mekaniskt hufvud och skulle helt visst blifvit ett mekaniskt geni om han gått den vägen. Men äfven han ägnade sig åt handeln och är nu välbeställd handlande i Sala. Knut och Hugo samt Oscar och Zelfrid samt Gerdt får nu hjälpa till att försörja Albertina, ehuru hon nog får göra rätt för sig. Hon arbetar flitigt med sina hattar. De ha även den yngste sonen Albert att draga försorg om. Han är sjuklig, får ofta svåra anfall
(epilepsi) och orkar ej mycket. De äro nu alla bosatta i Stockholm.
Sid 46 Den 15 oktober 1905. Hvad vi länge fruktat och väntat var Axels död. Han har i dag begrafvits å nya kyrkogården härstädes. Fördes hit med ångaren Västerås. Anna sörjer honom på sitt vis. Lycklig han som fått sluta sina lidanden.
Några återstår. Elsa Lundbeck är nu 18 år, lofvar att bli en vacker flicka. Smärt, lång med ett friskt, hurtigt utseende. Mörkblå ögon, ljus hy och svarta mejslade ögonbryn utgör hon bilden av en äkta svensk flicka. Gud bevare henne från allt ondt och farligt, både till kropp och själ. Hon blir nog Albertinas stöd på gamla dagar. Vi lämnar nu familjen Lundbeck så länge.
(Elsa L min faster. M. B-n. Hon levde ogift hela livet, tog hand om sin mamma Albertina, min farmor. Hennes dotter Alice Lundbeck, min kusin, var repr. i Försäkringsförbundet i många år, välkänd o omtyckt. De bodde på Valhallavägen vid Odengatan där vi var på barnkalas vid Jul mm. Detta skrivit av Margit, Knuts dotter d. 7 april -94. Jag vet ej vem "Jag" är i denna lunta.)
Inez Carlberg, min systers och min fosterdotter är nu Lärarinna sedan 11 år tillbaka uti Dingtuna församling. Kommer hem hvarje fredagsafton och reser åter hvarje söndags em. Under ferierna är hon alltid hos mig. Hon är nu rätt kry, men varit mycket klen som barn och äfven som äldre, ägghvitesjukdom mm. Hon är mycket allvarligt till karaktären, strängt rättrådig och låter ingen sätta sig på hennes lilla näsa. Mycket omtyckt af både hög och låg. Någon hjärtevän har hon ej ännu, men ännu är ej någon tid förliden.
Signe Rojahn, min andra systers dotter, är en mycket hurtig och rar flicka. En månad yngre än Inez. Är glad och munter. Är för närvarande kassörska uti Östersund. Har hvarit förlofvad, men slog upp förlofningen, ty föremålet var henne ej värdig, och sedan har ej hört af någon annan. Filip och Axel Rojahn äro snälla och präktiga gossar båda två, som gör sin moder gjädje.
Augusta Björklind är nu äfven Enka och hennes alla gossar, August, Carl och John äro bra gifta, men hennes tre döttrar äro ogifta och försörja sig själfva. Hildur, den äldsta, är fotograf i Sundsvall. Olivia lärarinna i Ljusne, ovanligt pigg, slagfärdig, har ärft moderns goda och kvicka lynne samt milda sinnelag. Elisabeth är religiöst anlagd och är föreståndarinna för ett Idiothem i Lappland.
Sid 47 Syster Mathildas ende son, Gustaf, gifte sig vid unga år och reste till Sydamerika, Buenos Aires, och har varit borta i 16 år. I år kom han hem efter att ha förvärvat sig förmögenhet. Stannar nu i Sverige och är en utmärkt präktig man. Hans hustru Anna är snäll och förståndig. De lefva lyckliga och nöjda. Hans moder har nu fått "socker i botten" dvs lön för all sin svett och möda, och för allt tråkigt hon haft. Tvenne gånger gift. Första gången med Martin Markus, andra gången med en ung Göteborgare, Berndt Wahlgren. Han är (Hon?) ovanligt förståndig, arbetsam och sparsam och har själv skapat sig hem och oberoende. Ser bra ut ännu i ålderns höst.
Sondottern Greta, gift i Chile med en Engelsman vid namn Arthure Blackburn. De ha nu en liten son och äro mycket lyckliga.
Jag skall väl slutligen tala något om mig själv. Det tyckes som sorger och lidanden för mig aldrig vilja ta slut. Efter att i 40 år hafva arbetat i Södra Småskolan och alltjämt trifvits så väl. Har där haft ett hem och en sammanhållning för alla de många familjemedlemmarna, nödgas jag af hälsoskäl och ålder draga mig tillbaka från skolan. Jag glömmer aldrig den dagen då jag sade upp min befattning. Församlingen beviljade mig lifstidspension, 500 kronom om året och staten 200 kronor. Tillkom mer så min enskilda pension, 75 kronor årligen, så är jag åtminstone säker om att ha mitt uppehälle till döddagar. Jag skulle nu ock haft det godt och bra, men ännu en pröfning stod mig åter. Jag blef nämligen krympling 1904 i Stockholm, då jag steg af en spårvagn åt orätt håll. En okänd man, en ädel människa förde mig genast till Serafimer Lasarettet, där jag låg i 2nne dygn men fördes hem och låg här på Lasarettet i 12 veckor. Mitt vänstra ben bröts af och jag kan ännu efter ett års förlopp ej gå utan kryckor. Jag hade annorlunda tänkt mig min ålderdom. Jag hade hyrt mitt föräldrahem, som jag lämnade 1866 vid 15 års ålder, fick nu hyra hela gården för 300 kronor och ämnade att där öppna en småbarnsskola, sk Kindergarten. Men genom mitt olycksfall så gick dessa planer om intet. Jag bor nu i närheten af forna hemmet och sitter overksam, ty jag kan ingenting göra.
Sid 48 Mina gamla vänner tittar in till mig ibland. Amanda Löfgren, Lina Myhrman, Ada Vickman äro mina gamla trofasta vänner. Beda är hos mig för hvarje dag. Hon är min tröst och min hjälp. De öfriga syskonen skrifva ofta till mig och äro så glada och nöjda hvar på sitt håll.
Jag har nu 22 syskonbarn och 22 syskonbarnbarn. Tänk när alla dessa får växa upp och bilda familjer, hvilken mängd af människor som härstammar från den lilla vallgossen i Nerikes skogar, som inte ägde mer än sin varma Gudsfruktan, sitt Kärleksrika hjärta samt sitt redbara sinne, som gaf i arv åt sina barn och barnbarn.
Gud välsigne Eder våra dyra älskade föräldrar. En gång få vi alla råkas i de saligas boningar, där ingen sorg finnes mer och intet störe vår sammanlefnad.
Lof Pris och Tack ske dig o Gud och Fader Käre!
Back till Frans Oscar Lundbeck  
Back till Lundbeck